stan omedelbart, lyfta hela landets vetande och djupare bildning och dymedelst med nödfr pdignet äfven dess materiella läge. Ty det torde icke vara någon hemlighet, ens för våra skarpaste statsekonomer, att folkens bildning och välstånd äro temligen närbeslägtade, i det den förra nemligen är det senares moder, ej tvärtom. Man har talat om den långsamt mognande svenska öfvertygelsen, och vi medge, att hon stundom behöfver en ganska god tid (se t. ex. representationsreformen!). Men vi kunna också för denna fråga åberopa hennes ålder; ty redan anno salutis 1805 (!!) begynte den nuvarande lokalen för k. biblioteket att användas för vinnande af utrymme; och sedandess har man nödgats fortgå på de ändlösa och fruktlösa palliativens ängsliga väg, tills tillståndet at alla sakkunniga ansetts som ohjelpligt. Och hvad öfvertygelsens xmogenhet beträffar, kunna vi trygt vädja till alla dem som på stället tagit äfven en ganska flyktig kännedom om frågan. De skola, förmoda vi, enhälligt intyga detsamma som vi för vår del påstå, nemligen att frågan om en bygnad åt statens offentliga boksamling för Sverges heder, för Stockholms förskönande, för folkets egen andliga odling e får och ej kan falla! —Trn.