ATL I HUARUEN VARTA AUVflSES AIESR CC GPlESEAS SAL JÄRren starkare hjernor än vi hemma i Sverge. En karl, som raglar, skulle kunna visas för penar. Hvad nu vaktmästaren i fråga angår, påstår han sig ha laga skäl att vara liksom lite glad, ty den store Carl Devrient firade i förgår sitt femtioåriga konstnärsjubileum, sade han, coch utaf lyckönskningsskålen, som jag då drack, sitter litet qvar i kroppen äAnnu, Hela Hannover lär för resten ha varit med om Devrients jubileum den 28 Juli. Carl Devrient föddes nemligen i Berlin 1797 och debuterade på teatern i Braunschweig den 28 Juli 1819 såsom Rudenz i Schillers Tell. Ända sedan 1838 har han tillhört scenen i Hannover. Öfver hela den bildade verlden har Devrients skådespelarerykte sträckt sig och Schillers samt Shakspeares hjeltar ha sällan haft en så värdig framställare som han. Den aktade konstnären uppehåller sig för tillfället i Karlsbad och der bar han emottagit en massa deputationer från östan och vestan. Magistraten i Hannover hade tillsändt honom ett hedersborgarebref och på åtskilliga ställen i staden hade banketter firats till hans ära. I yngre åren egnade Devrient sig åt handeln och såsom konskriberad tjenstgjorde han i slaget vid Waterloo, der kan ganska svårt sårades. Till åminnelse häraf hade man äfven nu prydt obelisken på Waterloo-platsen med evrients namnchiffer i grönt och blommor. På en liten ö bredvid staden, den s. k cMarienioseln, är en sommarteater och derstädes uppföres en originalposse i fyra akter af A, Koff: Eine Nacht in Berlin, eller cOnkel Bergemanns Abenteuer,, För det billiga priset 10 groschen erhålles en biljett på första platsen, och en teaterrepresentation har alltid en viss lockelse för undertecknad. Teatern ser dock ingalunda inbjudande ut, Ett stort skjul, öppet på ena sidan, bildar salongen, och scenen innefattas af en temligen genomskinlig ram af plankor Föreställningen försiggår vid dagsljus och publiken röker cigarr, dricker öl och äter smörgåsar. Till och med orkestermedlemmarne ha alysbussari munnen och ölzeydiar 3 kanten at notställarne, Sujetterna äro i förhållande härefter, och pjesen, ehuru rätt rolig på sina ställen, kan omöjligen väcka mitt intresse. Öfverallt i Tyskland har jag gjort den erfarenheten att de mindre teatertrupperna stå långt, långt under de resande landsortssällskaperna i Sverge. De appträdande tyckas sakna all aktning för det yrke, de valt, och publiken lönar dem på samma sätt genom otidigt stoj och prat. Att all maskering vid dagsljus för öfrigt är en komplett omöjlighet bryr man sig föga om, och en vårdslöshet i detta fall, gränsande till det komiska, gör sig ofta gällande. En herre, vid namn Engelken, kommer t. ex. i första scenen in med polisonger, men-vid nästa entrö har han glömt den ena, så att blott ett af kindbenen är beskäggadt. och mera sådant att förtiga. Ett annat förlustelseställe i ifannover är Tivoh. Det är om sommaraftnarne tilläyktsorten för fina verlden. Lokalen är också treflig och angenäm och ekläreringen högst praktfull. Icke mindre än 16;000 gaslågor upplysa parken. Ett kapell af nära tvåhundra musici utföra konsertnummer. Eget nog förefaller det främlingen att finna nästan hafva publiken i uniform. Med en sådan mängd officerare, hvilken samling militär måtte icke finnas på platsen! Prenssen är på sir vakt och den stackars blinde kungen, som jemte familj lär uppehålla sig i Schweiz, gör troligen bäst uti att helt och hållet vända blicken från sitt forna residens. Från Hannover styra vi kosan rakt mot norden och efter att på färja ha passerat Elben wd Lauenburg, frustar lokomotivet fram till Bächen, och derifrån vidare till Lybeck, hvarifrån jag först gjorde min lilla utflykt på kontinenten. Om jag kastar ögat tillbaka på kartan är det en ganska nätt promenad jag företagit mig, och den största vinst jag gjort derpå är med all säkerhet den; att jag lärt mig — sätta värde på hemlandet. Lybecks gamla rådhus, med sina egendomliga tornspetsar och medvurstfärgade tegelstenar, har icke förändrat sig det allra ringaste. Och i djupa källarhvalfvet, der man klunkar, klunkar, klunkar, ifall man ej har någonting emot ett glas godt vin och ett hyggligt bemötande för resten, Stenläggningen i staden gifver en helsosam påminnelse om stockholmsgatorna och sinnet börjar så småningom prepareras för svenska seder och bruk. Vid hamnen hör jag en schåare, sysselsatt mod att välta små träbyttor ombord på ångfartyget Halland, svära på ren — skånska, och i en cigarrbod har man hårdt spisbröd framlagdt på disken. En äldre fra söker förgäfves bita ett stycke från kakan, hvilken hon föröfrigt betraktar såsom ep kuriositet, och ena annan gumma skrattar af hjertans lust åt hela svenska bagarekonsten.( Loss!, ropar kaptenen, och så klyfver ångaren näbb med Traven, som hväser af förargelse och kastar den ena störtsjön efter den andra mot stränderna. Vi äro naturligtvis ombord, och som det ej fions några andra vänner än vassen, som nickar afsked, komma några viftningar hyvarken med det ena eller andra icke i fråga. Snart ha vi lemnat Travemiände bakom 90ss och Östersjön bär 1 en kamels tålamod. Pasoss på ryggen mea sagerarne bestå till största delen af tyskar, ng vid Trollhvilka ämna göra en pålelsning v hättan och sedan vända åter ned ät Kjöbenhavn, för att se på förmälningsståten, Besynnerligt nog finns det ingen af uppassningen ombord, som förstår tyska språket, och det är rätt komiskt att se hvilket krångel isynnerhet de olika mynten kunna åstadkomma. Ni får Iof att lära er tala tyskal utropar; en herre med temligen grötmyndig stämma. Jag, kan dock icke underlåta att bedja honom vara god och påminna sig att han befinner sig ombord på en svensk ångbåt, och att då svensken någon gång lemnar sitt fosterland, han bar för vana att taga seden dit han kommer. . . tar don mest herrliga resa lägger äng