LÅ Sd nar Sr oe Ak Re SNR NS till för sina förtjenster, icke för sina fel. Iogalunda tro vi dock, att den Victor Hugoska romanen förtjenat det vitsord, som Claude Gerard lemnat författaren. Man skulle tro, vid läsandet af denna kritik, sig se en ilsken lärare, som vill tillrättavisa ilskenheten hos l sin lärjunge, men råkar härvid bli ännu mera ilsken än denne. Se här några profbitar at den Claude Gerardska kritiken: Det största snille kan begå misstag, att icke säga dumheter. Det ofta upprepade yttrandet: Man har ; icke snille derför att man är galen, skulle , med afseende på Victor Hugos Skrattmenni. ska kunna. användas: Man får icke, varal. galen derför att man är ett snille. Ju mer man beundrar talenten i och för sig, dess mer blifva oviljan och smärtan den rådande känslan inom oss, då vi se den missbrukad till skapandet af missfoster, och vil: misstaga oss säkert icke i den tron, att fler-: talet af läsare skall känna vedervilja och äckel vid denna vidunderliga produkt af ett stort snilles krampaktiga dödsryckningar, ty ; som sådant har i sanning detta litterära fo-. ster förefallit oss. — — — — — — Svårligen kan någon med ringaste smak och skönhetssinne gilla de gräsliga skildrina af brott och vederstyggligheter, som, i! all de verkligen kunnat begås, borde begraf-l. vas i den natt, som ovissheten och seklerna . lagt deröfver, i stället att framdragas likt förfärliga benrangel, galvaniserade af en ur-. sinnig fantasi. Vi pausera här. . Vill Claude Gerard låta oss betvifla sanningen af de under början af förra äårhundradet ännu förekommande tortyrscener? Historiens vittnesbörd talar emot detta tvifvel. Tortyrjernen ifrån denna tid hafval ännu icke rostat sönder. Vill Claude Gerard förneka grymheten af en Jacob II? Historien talar detta förnekande. Hvad brott och gräsligheter för öfrigt beträffar, så bör äfven deras historia förvaras. Sådant tillhör kulturhistorien; och vårt tidehvarf kan utan fasa läsa dem, tryggt som det kan vara för deras förnyande, sedan en större mildhet iogått i våra seder och större jemnlikhet emellan de olika klasserna, Beträffande Claude Gerards tillvitelser emot Victor Hugo för byllandet af socialism, så har författarens ståndpunkt intet att göra med sjelfva det romantiska konststycket. För öfrigt är socialismen en id6, med hvilken vårt århundrade laborerar och hvilken fråga tiden väl förmår lösa, men icke Claude Gerard medelst sina otidigheter emot författaret eller sitt öfvermodiga sätt att gå tillväga. Icke är man berättigad att, i likhet med Claude Gerard, säga om Victor Hugo: Han framstår nästan som ett af dessa helvetiska vidunder, krälande i kloakernas smuts och den inbillade aferundens nedersta pöl 0. 8. v. — — Vi rysa öfver den vilja, som nedskrifver dessa oformligheter, och det. hjerta, som kunnat upptaga och framställa dem. Icke eger kritiken rättighet att tillvita en författare grymhet etc, derföre att han skildrar grymheter etc. Icke är Göthe en Faust eller Shakspeare en Othello, derföre att den ene och den andre med synnerlig; förkärlek behandlat sin hjelte. Claude Gerard uttömmer vidare sin-vredes skålar öfver Victor Hugo i det han utropar: Hura förnedrar det sig icke sjelft (det Hugoska snillet) i dessa utbrott-af öfverdrifter, i cessa störtskurar af svperlativa epitet, som trotsa både anständighet och takt och likt ett stenregn falla öfver läsaren, och gör författaren till ett rytande vilddjur, en fanatiker, hvars skrik väcker misstan en, att afsigten dermed, om den icke är den brottsligaste, kanhända. är den lumpnaste (!!) af alla, nemligen densamma, som lifvar försäljaren på Paris gator, hvilken händelsevis fått den lyckliga förmågan att öfverrösta sina könkurenter! Tror då icke kritikern, att han med sina störtskurar af superlativa epitet, som trotsa både anständighet och takt., gör sig sjelf till ett rytande vilddjur, en fanatiker 0 S. V. (se ofvan). Hvartill tjena dessa. personliga beskyllningar emot den ädle 70-årige mannen, som letver i frivillig landsflykt på en liten ö, der han sprider lycka och belåtenhet omkring sig och arbetar för mensklighetens framsteg. ; Om landsflykten gör blodet tungt och sinnet sorgset, om hon förmår inverka något på förfatcarelynnet, så må vi beklaga det; och kunna ädelmodigt på denna räkning skrifva en ursäkt, ehuru, på det hela taget, vi alls icke hafva med konstnärens person att skaffa, när hans konstverk skall bedömas. På kvitikerns fråga: För hvem är denna bok skrifven? kande allmänheten fråga: För hvem är då Claude Gerards kritik skrifven? Skulle den vara skrifven för kritikerns egen tillfredsställelse, för att lugna hans afondsjaka som författare, i fråga om romantiserade brottmålsprotokoller? Claude Gerard sjelf har för icke längesedan kastat fram sådana åt allmänheten under den blygsamma titeln; cPsykologiska gåtor. Dessa s. k. gåtor sammanfördes i en roman, som upptog en lång tid Dagligt Allehandäs följetong och utkom sedan i trenne digra delar, fördelade i fyra häften. Efter deras genomläsande tro vi icke att det kan vara fråga om konkurrens med Victor Hugo! Sådana låga motiver för öfrigt underlägga vi åtminstone icke kritikerns afsigt: Vi tro, att kritikern haft de ädlaste afsigter och-icke aktat för rof att smutsa sig; i den tron, att han sålunda skulle hålla samhället rent från läsningen af skrätfmenviskan. Kanhända ock, att det tillhörde Dagligt Allehandas följetonist att afstraffa den republikanskt sinnade, snillrike mannen! Hurusomhelst må skrattmenniskan såsom litterärt opus strängt bedömas, ytterst strängt! Detta arbete är så ntomordentligt snillrikt och har-så många meriter, att det kan tåla vid de strängaste nedprutningar i afseende på sitt värde. Men hvad detcicke: tål, och ingen tål, — det äf smutskåstningar. j Öfver Claude Gerards Psykologiska Gåtor har Svensk Litteratur-tidskrift för 1869 uti sitt 4:de häfte lersnat en kritik så ly2 34. Mard har skärlefnad. tigfveri falskt