vägande, samt huruvida man således komme i behof att ständigt upptaga nya lån. Man måste, enligt mitt omdöme, försöka att utan några nya skatter bringa ned budgeten, så att något öfverskott uppstode, hvaraf en sparkassa kunde bildas för kommande tillfälliga behof. Dessutom finnes en annan omständighet som ännu mer talar för sparsamhet i detta fall, och detär att om i statens utgifter inkomsterna i någon mån öfverstiga behofven, kan man vara säker att missbruk lätt insmyga sig. Vill man undvika missbruk i administrationen, mäste man framför allt hålla ned budgeten, utan att naturligtvis på något sätt kompromettera gången af det hela. I afseende på skatterna till staten har senaste Riksdag, såsom jag redan nämnt, afgjort en, som jag hoppas för framtiden betydelsefull fråga, då den gått in på grundskatternas förvandling till penningar, en fråga som, ehuru den icke så mycket beaktats och under Riksdagen gick mycket lätt och utan någon synnerligt stor diskussion igenom, säkerligen till sina följder skall blifva välsignelsebringande. Vidkommande en annan beskattningsfråga, har samma riksdag förehaft den om skjutsskyldighetens aflyftande från jordbruket och en underdånig skrifvelse har blifvit affärdad till regeringen med begäran om en utredning af förhållandena som är nödvändig för en praktisk lösning af ämnet; men jag kan icke annat än beklaga; att man icke tillräckligt i denna skrifvelse lagt tonvigten på den grundsats som dervid uteslutande bort framhållas, att det är den resande sjelf som bör betala skjutsen, och att staten härvid endast undantagsvis bör komma till hjelp. I alla händelser har man uttalat den satsen, att skjutsen bör skiljas från jordbruket, och för min del vet jag ingenting så förnärmande för jordbrukaren, den frie mannen, som detta privilegierade hofverisystem, hvarigenom bonden på hvilken turists eller probenreuters nyck som helst skall tvingas ställa sina hästar till dennes disposition och sig sjelf till körsven. Intet förekommer mig så motbjudande och degraderande som denna tunga, och jag hoppas derföre att regeringen cj skall underlåta att på Riksdagens framstallning fästa det afseende den förtjenar. En avnan ganska väsentlig principfråga i beskattningsväsendet har nu vid Riksdagen vunnit sin praktiska lösning genom det beslut, som fattats i afseende a beskattning af hvitbetssockertillverkning. Jag må säga, att jag icke är någon vän af den beskattningsprincip som i Riksdagens beslut funnit sitt uttryck, och jag har vid 1867 års Riksdag uttalat mig mot densamma. Då det emellertid sedermera visat sig, att hvitbetssockerfabriker kommit till stånd, och då fabrikanterna sjelfva yttrat sig för angelägenheten af en sådan skatt för att derigenom komma utur sin närvarande osäkra ställning, så har jag ansett — helst det otvilvelaktigt är af intresse att dennaindustri kommer på stadig fot — att den praktiska synpunkten bort ega företräde framför teoretiska skäl, som kunde framhållas, hvarföre jag också vid senaste Riksdag meddelade min talan i saken, öfvertygad som jag var och är, att det som i principen är rätt, med tiden skall komma att göra sig gällande. Amnnu en särdeles vigtig ekonomisk angelägenhet — frågan om våra jernvägsanläggningar — har varit föremål för sistlidne Riksdags behandling. Vi känna alla det storartade förslag till statens jernvägsbyggnader, som vid Riksdagens början framlades och då lyckades vinna ganska stora sympatier, men som sedermera föll, då Riksdagen stannade vid den i min tanke riktiga åsigt, att man i afseende å stambanorna för det närvarande icke borde gå längre än till fullbordande af dem, som redan förut voro beslutna och hvilka man, såväl för sakens egen skull, hade skäl att fullborda, som äfven derför att man genom de förra besluten i detta fall iklädt sig en viss moralisk förpligtelse. Deremot har uppmärksamheten blifvit riktad på önskvärdheten af att med statsmedel understödja enskilda jernvägsföretag, och tror.jag att Riksdagen handlat klokt, då den slagit in på denna bana. Emellertid kan jag ej annat än beklaga der beslut, hvastill Riksdagen kom i deuna fråga, i hvilken jag i Andra kammaren stod isolerad med min åsigt, som afvek från pluralitetens, ehuru efter diskussionens slut jag hörde fiera ledamöter gilla densamma; ty jag tror att det icke var fullt riktigt, såsom fiksdagen beslöt, att äfven de enskilda banorna ställdes under ett slags rotektion under regeringen. Jag anser, att man icke tillgodoser industriens bästa eller erkänner dess egen betydelse, då man sätter regeringen till förmyndare för dessa enskilda jernvägsföretag, enär alla riktiga principer och klokheten synas mig bjuda, att dessa enskilda företag skulle fått utveckia sig sjeltya, ntan någon regeringens inblandning i annan måp än en kontroll öfver, att banorga blefve väl anlagda ock de finansiella garantierna — för statsbidragens erhållande blefve uppfyllda. Nu har regeringen fått rättighet att gifva ett slags certifikat, huruvida den eller den banan bör hafva företräde, och jag befe att mannamån och intriger skola göra g2 om dessa enskilda banor, liksom de förut gjort det i arseende ä statsbanorna. Jag hoppas dock att, när ue för ändamålet anslagna 25,000 rdr väl blifvit använda, man skall betänka sig innan man vidare fortgår på den vägen. Jag kommer nu till en annan vigtig ekonomisk fråga, nemligen den som rör var kreditoch banklagstiftning, en fråga, som onekligen är en af de mest brännanue på : dotta fält af vår offentliga verksamhet. Jag skulle önska att i detta ämne kunna yttra mig med den sakkännedom, som frågans vigt förtjenar; men, ehuru jag borde kunna det, eftey act under tre års tid hafva åhört diskussionen i denna fraga, bekönner jag upprik, utan att dermed på något sätt vilja srolAmpi herrar finansierer i Kammaren, att