Rektor Siljeströms Riksdagsredogörelse. (Forts. fr. gårdagsbl.) Äfven i afseende på en annan grundlagsfråga har jag för min del antagit en konservativ ställning. Vi veta litet hvar, hvilket anlopp man gjort emot vår bestående tryckfrihet, ett anlopp som man velat göra berättigadt på grund deraf, att denna frihet hos oss under senare tider på ett i ögonen fallande sätt blifvit missbrukad; men det är ingen obekant, att tryckfriheten, som är den dyrbaraste egendom ett folk kan ega, hvilket är månt om sin frihet, mången gång missbrukas, ty der tryckfrihet funnits såväl som der den icke funnits, har det icke saknats missbruk af trycksvärtan. Men frågan är hvad man i detta fall kan tillåta sig, då det gäller att förändra en så vigtig grundlag som den, hvilken bestämmer en väsentlig del af vår politiska frihet. Jag vill något vidlyftigare yttra mig härutinnan, emedan jag är öfvertygad derom att denna fråga äfven vid nästa riksdag skall bringas på tal; ty det allmänna tänkesättet har i detta blifvit, att jag så må säga, så upphetsadt i denna sak, att man icke stannar förr än något i thy fall åtgöres. För min del är jag icke mycket för att genom lagstadganden stäfja tryckfrihetens missbruk. Jag hyllar nemligen den satsen, att andeliga saker skola andeligen dömas, och tror att, hvad helst man skrifver i en dålig anda, skall nedgöras och motverkas af hvad som skrifves i en god anda. MHärvidlag finnes, i min tanke, ingen annan utvä Tillika är det min åsigt att, om man för mycket litar derpå att genom aktioner och lagåtgärder, hvilka lätt kunna få utseende af förföljelser — låt vara att dessa förföljelser äro berättigade — söka häfva tryckfrihetens missbruk, man icke skall göra något annat än gjuta olja på elden. Man gifver derigenom större stadga och säkerhet åt det dåliga skrifveriet än detta annars kunde vinna, och bäst är att låta det hållas och söka motarbeta detsamma genom skäl och bevis; ty då skall nog det dåliga skrifveriet skrifva ner sig sjelf, så att den dåliga tidningen, som nu måhända räknar prenumeranter i tusental, en dag helt oförmodadt kan komma att finna sig stå alldeles utan. Jag tror äfven att man i någon mån och kanske icke så liten, öfverdrifvit farorna af tryckfrihetens missbruk, hvilket möjligen kommer sig deraf, att man icke är så van att se skandalen tryckt på papperet, som att höra den i tal, och, Gud vete hvem som dock utöfvar största skadan, den som talar eller den som skrifver skandal. Jag gifver den förre företrädet i detta fall, är farligare, ty mot honom kan man icke rsvara sig. Skall emellertid någon förändring härvidlag åvägabringas, måste man framförallt vara på sin vakt atticke, då man söker inskränka missbruken, man vidtager åtgärder, genom hvilka sjelfva friheten kan komma att lida inskränkningar. Man kan vara förvissad att problemet som skall lösas — skydd af friheten och derjemte förekommande af dess missbruk — icke är lätt. Förlidne Riksdags konstitutionsutskott hade ett ganska träget arbete i denna väg, hvilket dock, efter hvad det vill synas, icke lyckades fullkomligt. Nu har det nyss tilländalupna publicistmötet tillsatt en komitt för detta ändamål, och jag önskar att det måtte tyckas denna att åstadkomma ett bättre förslag i frågan, hviket kunde framläggas för nästa riksdag. Jag hyser dock stora tvifyelsmål att så skall ske, ty jag vet att, när man, om jag så må säga, kommer till kritan, uppstå stora svårigheter, som icke äro lätta att öfvervinna, såvida man vill hålla sig rast vid sjelfva principen och icke företaga sig något, hvarigenom friheten i detta fall på ett eller annat sätt komprometteras. Säkert är att så länge, såsom förhållandet är med vår nuvarande tryckfrihetslag, tryckfrihetsförbrytelser kunna straffas med böter ända till 2000 rdr, och med det hårdaste och mest förnedrande straft vår strafflag erkänner, så länge en svensk mans fria yttranderätt kan i någon mån sättas ivåda genom en utländsk diplomats fingervisning, så länge åtskilliga de förnänista grenarne af menskiig forskning äro förbudna att i tryck behandlas, — så länge har man icke att i första rummet tänka på tryckfrihetens inskränkning utan snarare på en betydlig utvidgning ef densamma. Ar det deremot fråga om en omarbetaing af vär nuvarande tryekfrihetslag, är jag den förste alt dervid lemha mitt ringa biträde, emedan måna bestämmelser i förevarande afseende äro så ofullständiga att de tarfva en grundlig emarbetning; men om någon smickrar sig med att tro att man, med bibehållande af sjelfva tryckfriheten, kan genom föreskrifter förebygga hvarje dess missbruk, tror jag att han storligen bedragit sig. Om jag således i detta fall ställt mig på en konservativ ståndpunkt — jag biträdde nemligen vid sisti. Riksdag uti tryckfribetsfrågan den mening som blef Riksdagens beslat och som var bibehållandet af den närvarande lagen sådan den är — så bar jag här sökt redogöra för de skäl på hvilka jag grundat min åsigt, — Men hvad helst herrarne än må säga om dessa skäl, är jag öfvertygad om, att herrarne icke 8 underkänna mina skäl i en annan fråga hvilken jag varit en af de mest konservative, nemligen den då det gällt att konservera statens tillgångar. Jag har nemligen i allmänhet tillhört dem som varit minst gifmilda i afseende på statsanslag, och detta är visserIsen ingenting angenämt att omtala, ty intet wore 2ngenämare än omman kunde med fulla händer gifva bort pengar till allehanda göda ändamål; men bvad som syses mig för närvarande tala för en ytterst sträng spa samhet meå statens medel, är statens fina siela ställniog, hvilken gjort det till en nödvändighet att se till att devet och kredi kuude ga ihop, och möjligen lemna något öfverskott, så att man icke oupphörligen vic hvarje statsreglering vore försatt i den olyck: liga belägenhet, att man icke visste om ushet sidan eller kredit-sidan skulle bli den öfver