; Jag har ej funnit, att i något af menniskans förehafvanden det obestämda något, sm kallas tar och otur spelar en så framgående roll, som under jagten. Hvarje jägare känner det der, hvartill för resten icke ordras ett grand vidskeplighet. Då emellertid variationerna till dessa välkända tema naturligtvis äro otaliga som sanden i hafvet, ger jag mig sjelf frihet att ur högen gripa ett exempel, som är talande nog. Den af mig i ett föregående bref omnämnda häradsdomaren P. var en dag stadd på harjagt i sällskap med Helsinglands då förtiden skickligaste jägare, kyrkoherden E. Då det led mot aftonen utgjordes jagtbytet af 7 harar, alla fällda af häradsdomaren — ej en enda af dem hade kommit i sigte för kyrkoherden, hvars eljest alltid goda lynne af denna gemena otur började taga svår knäck. Som en sista resurs att sjelf få lossa ett skott,l uppmanade han kamraten att koppla in sina hundar och slå sig i ro en stund. Kyrkoherden skulle nu jaga ensam. P. fogade sig villigt efter denna sin själa-! sörjares önskan, slog sig ned och började stöka med jagtväskans munförråd. Han hörde snart drefvet i full gång, men egnade ej vidare uppmärksamhet deråt. Han hade dock knappast hunnit svälja sin första jagtsup, då — jösse hoppar fram, och sätter sig midt framför honom! Af gammal vana grep väl vår domherre efter bössan, men satte den strax åter ifrån sig, i kraft af det gifoa löftet att förhålla sig passivt. Snart kommo hundarne och drefvet gick vidare. Hvarje ögonblick väntade han att få höra kyrkoherdens alltid ofelbara skott, men förgäfves — ons hade otur den dagen. Drefvet beskref bugt på bugt, men ännu förhöll sig prestens bössa tyst och stilla. Då kommer haren ännu en gång — och sätter sij midt framför P. Denna ytterligare och så talande utmaning kunde häradsdomaren denna gång ej motstå, hvadan kyrkoherden hade en stora förargelsen att höra jagtkamratens skallande Alls todt för åttonde gången ljuda genom skogen. Efter fem fjerdingsvägs vandring äro vi nu framme vid Bergvik. Här öppnar sig åter en herrlig utsigt mot Bergviken, som här låter Ljusne elf i ilande fart och med åsklikt dån fortsätta sin rastlösa färd mot hafvet. Öfver den väldiga vattenmassan leder en ny, stark och välbyggd bro. På norra sidan af eltven stå mindre sågar, qvarnar och andra vattenverk, konstigt utbyggda 8. k, iaxkar m. m., och på norra sidan Bergviks stora sågverk, med kaserner för arbetsfolket, kontorsbyggnad och ett palatslikt So de logis för verkets förvaltare. Söderhamns—Bergviks jernväg går här förbi, parallelt med elfven, och litet längre ned mot sjön står det vackra stationshuset. Railvägar löpa kors och tvärs mellan de höga brädstaplarne, och på dessa vägar skjuta arbetsfolk ofantliga plankvagnar framför sig. Ett bantåg kommer just nu från Söderhamn och flyger förbi oss i ilande fart. Det medför en mängd gods, som det nu blir de små ångarnes göra att vidare befordra öfver Bergviken till Landa i Segerstad socken, der åter en jernväg för hästkraft vidtager, som för varorna en sträcka af 5860 fot till sjön Waren, hvarest de åter lastas på ångbåt och ortskaffas till Bollnäs, ändpunkten på denna allt mer och mer trafikerade kommunikationsled, hvars hela längd utgör 4!10 mil, deraf Söderhamn—Bergviksbanan är 1 mil 15,700 fot lång. Ehuru här och vid de kringliggande stora sågverken det kunde vara något för oss som turister att göra, uppskjuta vi dock alla pträstudier för denna gång, då vi i alla fall på vår återresa komma hitåt. Vi fortsätta alltså vår -vandring till den en fjerdingsväg härifrån belägna, af hvarje resande på Norrland kända och omtyckta Mo Myskje gästgifvaregård, der vi hvila öfver natten. Han är väl död nu, den fryntlige, och intelligente gubben Öhman — han som rest så mycket i främmande länder och kunde så många språk, bland dem arabiskan — men vi blifva nog bra mottagna ändå. I morgon göra vi en liten titt till Mohed — Helsinge regementes mötesplats — som ligger strax bredvid Myskje, och under vägen dit skall jag berätta dig några anekdoter om den gainle, vidtbereste gästgifvaren. Gubben Noach.