protestantiskt land. Men det, som sätter kronan på verket, är den. hänsynslöshet, hvarmed rektorsembetet går tillväga. Det bestämmer nemligen godtyckligt, i hvilka och huru många församlingar hvarje viatikant eger att uppbära understöd. Detta förfarande kallas annars att ingripa 1 en annans rättigheter. Ty, emedan gåfvan är af frivillig natuf, bar gifvaren rättighet (och den bör ingen fråntaga honom) att sjelf utvälja objektet för sin frikostighet. Denna individuella rättighet har rektorsembetet öfverflyttat på sig sjelf och derigenom förvandlat den ursprungligen frivilliga gåfvan till en slags tvångsafgift. Men icke nog med att -rektorsembetet sålunda tagit sig en rättighet, som egentligen tillhör kommunerna — det utfärdar viaticibref åt — så att säga — kreti och pleti bland de studerande, utan hänsyn till deras seder och ekonomiska ställning. Jag skulle kunna uppräkna flera exempel derpå, att rektorsembetet utfärdat viaticibref åt ynglingar, hvilkas föräldrar varit i rätt goda ekonomiska omständigheter. Jag skulle genom exempel kunna visa, huru illa de medel blifvit använda, som lättrogenheten bortskänkt; men dels skulle sådana exempels uppräknande leda mig för långt från mitt ämne, dels vill jag, af lätt insedda skäl, ej gå in på det privata lifvets fridlysta område. Vi tro fullt och fast, att, om de studerande, i stället för att, såsom nu är fallet, vända sig till rektorsembetet, anmälde. sig hos stadsfullmäktige i städerna och kommunalnämnd på landet, dessa auktoriteter skulle fästa afseende endast på deras goda seder och brist på medel för att bifalla deras begäran. Men fastän vår oförgripliga mening är, att det bör ligga endast i kommunalnämndens och stadsfullmäktiges skön att berättiga eller icke berättiga de studerande till understöds uppbärande, så hafva vi dermed icke velat påstå, att seden bör fortfara. Den bör rentaf bortskaffas, såsom varande oförenlig med tidsandans fordringar. Folket har nemligen nog dryga utgifter ändå både till kommun och krona, det har barn att hålla i skolan, barn; som mer än andra äro i behof af understöd, för att icke blifva betungadt med extra utgifter till rika föräldrars rika söner. Vi tro, att rektorsembetet gjorde klokast i att Nå initiativet och rentaf upphöra med viaticibrefs atfärdande. Den allmänna opinionen har redan ängesedan utdömt tiggeriet — och att trotsa denna är väl ej i längden gå för sig, allraminst i ett zonstitutionelt samhälle. —To