Om viaticerandet i Hernösands stift. I de norrländska tidningarne har för nåfn tid sedan stått alt läsa följande, ursprungigen till Sundsvallsposten insända uppsats: Några ord om det .s. k. studenttiggeriet i Hernösands stift. Det var en tid, då i vårt kära fädernesland den offentliga undervisningen var öfverlemnad åt lärarne vid domkyrkoskolorna. Emedan dessa ej hade någon ordentiig, af staten fastställd lön, atan njöto sitt uppehälle genom bidrag af sina lärjuugar och enskilda personer, måste naturligtvis de som studerade vid sådana skolor, anlita den allmänna välgörenheten för att blifva i tillfälle att dels godtgöra sina lärare och sjelfva uppehåila si; vid skolan, dels resa utrikes och der vid något nuivergitet, t. ex. vid det i Paris, fortsätta sina studier. De företogo sig då att gå omkring på landsbygden och tigga ihop de nödiga medlen. Snart blef det en allmän sed, hvilken under tiderxas lopp spridde sig öfrer hela riket. Den kan ursäktas på en tid, då undervisningen stod på så dålig fot och upplysningen var så ytterst liten. Huru fasta rötter denna sed slagit och huru utomordentligt den gripit omkring sig, kan man finna deraf, att till och med sedan, genom reformationens införande i fverge och de store Wasa-konungarnes berömvärda åtgärder, undervisningen kommit på bättre fot, i det att nemligen Upsala universitet återställdes och dess lörarepersonal förökades och förseddes med ordentliga löner, att — säger jag — de studerande ynglingarne ändå foro omkring, på Jandsbygden och drefvo sitt smutsiga yrke. Trots dei förargelseväckando i en sådan sed t — osed, lempade dock eller — rättare 522 Det hade annars varit biskoparne den fritt lopp. d desse herrars skyldighet att — i egenskap af eforer — sävta en damm mot det onda. Men de skulle kantänka först pu.fas, innan de kunde förmå sig att göra det! Den förste och ädlaste telningen af Wasastammen, den store Gustaf II Adolf, han, som Sverge försämligast har att tacka för ordnandet af undervisningsverken i riket — han befrämjade äfven folkunderisningen, en åtgärd, som måhända gör honom ännu större i efterverldens ögon — denne oförliknelige kong kunde ej med likgiltiga blickar åse detta oförmsämda och skamlösa tiggeri. Han lät derföre i skritvc!se af år 1620 till biskoparne bland annat hemstälm; IHuruledes den s. k. socknegången, hvarigenom de studerande sjelfve på bygden sammantiggde sitt underhåll, kunde afskaffas och i dess ställe en viss afgift införas, som kyrkoherdarne kunde uppbära. Huruvida biskoparne då vidtogo några ätgärder för osedens hämmande, känner ins. ejs Det är dock troligt, att de ställde sig den store konungens befallning till efterrättelse. Också finna vi seden så småningom upphöra i södra och mellersta Sverge. I norra delen af riket eller den del deraf, som utöres af Hernösands stift, fortfar den deremot, ja, den fortfar än i dag lika hejdlöst och med samma djerfva anspråk som fordomtima. Hvarföre har då denna sed ej upphört i Hernösands stift? torde vara en fråga, som sväfvar på mångas läppar. Svar: emedan den blifvit uppmuntrad af Konsitorium och presterskapet j allmänket, samt rektor sembetet i stiftsstaden isynnerhet, under föregifvanle att detta stift är det mest vanlottaac i riket och dess befolkning den fattigaste. Man ser, huru lätt pe.soner äfven med hög bildning kunna inveckla sig i notsägelser, då de söka förfäkta saker, som stå i u ;penbar strid med all moral och rätt. Ty äfven om eto. kningen i detta stift är den fattigaste — hvilket vi ys.tia lemna derbän — så kan väl detta i all verlden e innebära något aetiv för sedens bibehållande; vyärtom skulle ju den omständigheten, att stiftets bexorsning är fattig, vara ett skäl för sedeas afskaffande, Men hvarföre orda om sådana skäl, då man ur mora lisk synpunkt sedt kunde ha så präktiga skäl till bands? En annan orsak, hvarför seden ännu rortfar, kan sökas i den omständigheten, att allmogen wminstone i vissa trakter anser det såsom snart agåt sin skyldighet att lemna de kringresande juderstöd, dels derföre att bruket räknar så gamla waor, dels ock emedan hyarje viatikant medför ett f rotorsembetet i stiftsstaden utfärdadt s. k.j riaticibref, Som plägar uppläsas från predikstolen de sockna. der viatikanten genom sitt privilegiiref blifvit verättigad att uppbära understöd. Man behöfver mott ihågkomma, med hvilken jördnad den mindr. upplysta delen af allmogen jetraktar sådana der p.2kater,, isynnerhet då de ippläsas från predikstolen.) Man måste erkänna, : tt vederbörande genom sådana brefs utfärdande: aft ett godt ändamål i sigte men för dess uppende begagnat ett högst omoraliskt medel, om nan annars ej hyNar satsen: ändamålet helgar nedlet. Ty att begagna tiggeriet såsom medel ör att derigenom skaffa de studerande tillfälle tt vid universitetet eller andra bildnivgsanstalter ortsätta studierna, är väl oförsvarligt och skulle varare anstå en föreståndare för en jesuitisk tigsarorden, äg en rektor och filosofie doktor i ett