och olikheterna deremot intet, röjer sin ohål barhet genom arten af de frukter den b vid tillämpningen. På grund af allmänt psykologiska betraktelser och med ledning ä venväl af hvad man anser vara den allmär naste erfarenheten uppgöres en generel pla hvarefter allas uppfostran bör ordnas. Ma fastställer ett för alla gällande behandlings sätt, en för alla bestämd studieplan 0. s.? — allt efter förmening grundande sig p detta allmänt menskliga hos menniska och allt beräknadt att vara bildande ti sann humanitet -— ett resultat, som ma är temligen viss att vinna, blott systeme rätt utföres. Hvad de olika individuella an lagen beträffar, måste de enligt detta systen om ej helt och hållet förbises, dock väsent ligen träda i bakgrunden. Såvidt de pass in i det uppgjorda reglementet, äro de för träffliga; strida de deremot, måste de anse förkastliga och såsom hinder för en förnuf tig uppfostran. Bäst vore om alla mennisko hade af naturen blifvit formade efter samm: modell, den antagna normalmodellen. Hun förträffligt och lätt skulle då ej ungdomen uppfostran kunna göras enligt konstens all: reglor!, Detta förfaringssätt vid uppfostran, son går ut på skapandet af en likformighet i bild. ningen hos alla, lider emellertid, såsom erfa renheten visar, af betänkliga olägenheter. Va nan att behandlas utan afseende på det egn: skaplynnets natur och fordringar bidrage icke att uppfostra viljekraften — vilkoret fö karakter och sann styrka; det regelmessig disciplinerandet, om det än möjligen kan medverka till befrämjande af en Viss oförvitlighet eller hvad man kan kalla en yttre moral, är deremot icke egradt att utveckla der djupa sedlighet, hvars grund och vilkor är en förnuftig frihet; sinnets böjlighet och den allmänna kunskapsbildningen må bidraga att förläna det man kallar habilitet, användbarhet, men svårligen alstras deraf den intensiva duglighet, som en ensidigare med de speciella anlagen mera öfverensstämmande bildning skänker o. s. v. Jemför man personer som genom sin uppfostran erhållit denna humanismens polering med sådana som sjelfva fått göra sin bildning efter naturens anvisning och i lifvet, så är onekligt, att man alltför ofta finner ytan och skenet på förra sidan, men dugligheten och det sanna värdet, om än stundom i ett gröfre yttre, på den senare. Hurn skeall nu detta missförhållande kunna med framgång motarbetas? Endast derigenom, att man väljer en helt annan: utgångspunkt för uppfostringsläran än den hittills vanligen antagna... Saken är, fortsätter hr Siljeström, att uti hela det up;fostringssystem, som -här skildrats allt under det man på det grundligaste och samvetsgrannaste sökt utransaka denallmänna menniskonaturen och dess behof af utveckling, ej mindre än lifvets anspråk på bildning, man likväl alltför mycket åsidosatt något som väl må anses mycket obetydligt af statsmän och filosofer och pedagoger, hvilka se rätt i stort, men som icke dess mindre torde få lof att erkännas vara af någon vist i fråga om uppfostran, nemligen — sjelfva barnet, detta individuella barn som skall uppfostras. Väl bar man, såsom redan anmärkts, i teorien föreskrifvit ett tillbörligt aktgifvande på barnets individuella ans lag; men det är en hinimelsvid skilnad häre-. mellan och. att göra de: individuella anlagen till sjelfva utgångspunkten för uppfostringen eller, med, andra ord, att taga individualiteten till. wppfostringsprincip. Och se deri hvad jag för min del äskar. Denna princip för uppfostran är emellertid långt ifrån att vara allmänt erkänd och följdriktigt tillämpad i vårt land. Det gifves ingen menniskosjäl,, yttrar hr Siljeström, i hvilken ej från någon sida himlen lyser in; och hvad vore naturligare än att just på den sidan taga fönstren rätt höga, så att himla-, ljuset fritt måtte inströmma? Men hvad göra vi i stället? Af fruktan för en ensidig bildning stänga vi omsorgsfullt till luckorna och upptända sedan i rummet allahanda pedagogiska dankar — till det mesta tillverkade i Tyskland — de der förmenas skola sprida ett mera uniformt skimmer, hvilket skall vara särdeles väl egnadt att vägleda genom lifvet. Vi kunna för denna gång ej ingå i någon utförligare redogörelse för huru hr Siljeström närmare utvecklar betydelsen af den af honom uppställda principen för uppfostran samt huru han tänker sig dess tillämpnivg i enskildheterna. De-för dessa frågor intresserade skola helt visst ej undtrlåta att i författarens arbete taga kännedom om hans sunda och träffande åsigter och uttalanden rörande såväl uppfostran och undervisningen som åtskilliga andra vigtiga samhällsangelägenheter. Vid Mälaren och Nedan. Reseskildringar i bref under ett sommarbesök i Sverges och Rysslands hufvudstäder — jemte