4 77 FARAN OÖTASUEM PA VIOBLINETR a 22 veroende af sin omgifning, och att sälede ol allt tal om en sträfvan efter nationalitet e la I vidkommer konstnären som producerande Den senare ansåg, att konstnären står i si hallåtlig vexelverkan med sitt folk och sit yr ) land, att, äfven om han begynner som koö .I mopolit, skall han dock småningom bli nationel, så snärt han återvänder till fäderneaj torfvan; hvarje äkta könstblomstring har alltid burit prägeln af sin nations anda, så at! Iman tryggt kan påstå, att konsten, odlad -) med allvar och hängifvenhet i ett land, ovilij korligen, utan allt sträfvande derefter, får I landets fysionomi, blir nationel. Härmed var, enligt vår åsigt, frågan i sjelfva t) verket besvarad, för såvidt hon vidkommer I konstnärerna. Hvad som föröfrigt från este-Itisk ståndpunkt yttrades öfver henne var, n I Som Vi nämnde, ganska vidlyftigt, utan s i ätt egentligen bringa henne närmare sin utredning. Ty saken är, såsom at en talare framI hölls, att hon, alltefter olika uppfattningar, t antingen är korollar eller af den mest djup1i gående och vidtomfattande art och således, i hvad fall som helst, ej tillhör dem, som med lätthet kunna diskuteras. Emellertid förtje nar ett och annat att antecknas af hvad som s vid tillfället yttrades. Så betonades från flera håll med rätta, att valet af ämne ej kan eller får bindas vid det nationella, att öfverhufvud det nationella i ett konstverk ej ligger i ämnet utan i stämningen, i det sätt, hvarpå konstnären uppfattar och återger, samt att ett konstverks skönhet skall vara dess första egenskap, dess nationella hållning det Isom kommer i andra rummet. Protokolls) sekreter Sanders korta öfverblick af de konstI historiska hufvudepokerna, genom hvilken han uppvisade att all betydelsefull konst tillika varit nationel, utgjorde i sjelfva verket en slående illustration till intendenten Scholanders senare framställda påstående. Det bästa sättet att nationalisera konsten förblir det, att konstnärerna lefva i innerlig och oupplöslig vexelverkan med sitt land och sitt folk, att de älska det med hela sin själs värme, och att deras bildning höjes, så att de kunna klart fatta hvad det är de skola älska, hvad det är som bäst passar deras individualiteter. En talares varning mot efterapandet af den främmande konsten var väl på sin plats. Det är en klippa, mot hvilken nordens konst lätt kan stranda. Aktom oss väl för att j konsten blifva emigranter; ty en gång öfver den stora oceanen, som kallas kärleken till täderneslandet, skola äfven konstnärerna mista sin egendomlighet, sin nationalitet och försvinna i de stora massorna derute. Det är konstnärsemigrationen, som varit särskildt den svenska konstens digerdöd upprepade gånger, såsom hennes historia kan lä ära OSS. ÅAcrnu större svårighet för en diskussion erbjöd den likaledes principmessiga 4:e frågan, . huru naturhärmningen bör förenas med konstens kraf på idealitet, och det helt enkelt af det skäl, att frågan i sjelfva verket är omöjlig att besvara. Dr Sohlman anmärkte också, att hon egentligen innebär detsamma som: huru blir konsten konst, huru blir konstnärens arbete ett konstverk? De båda talare som yttrade sig, hr Weilbach och dr Sohlman, fäste sig derför nästan uteslutande vid : frågans konsthistoriska sida, uppvisande, attl: realism (naturalism) och idealism funnits tilll i alla tider, att den dialektiska striden mel-! lan dem är själen i all konsthistoria, i det än : den ena, än den andra haft öfverhanden, allt :; efter som hvarje tid och hvarje folk hyst större benägenhet för det verkliga och yttre i lifvet eller för de allmänna ideer som deril göra sig gällande. Konstens mål, enligt den förre talarens ord, är och har alltid varit! att ge oss det högsta ideella innehåll i den: naturtrognaste form. Uppgifvandet af realismen leder till en konventionel och forma-! listisk förkonstling, uppgifvandet af idealismen till en rå och mekanisk naturhärmning ! utan själfullhet. Båda ytterligheterna böra undvikas. Svaret på frågan blir i sjelfva verket, såsom dr Sohlman yttrade, intet annat : än det allra allmännaste som kan sägas om j en god konstvärsbildning öfverhufvud. Förls öfrigt är det, som sagdt, konstnärerne som l praktiskt besvara henne. Ur den första frågan -hade man härledtt tvenne andra, mer särskilda, som närmare rörde de nordiske konstnärerna, och således ! indrogo hennes rent vetenskapliga innehåll på ett mer allmänfattligt och praktiskt område. Som bekant rörde frågorna 2 och 3 möjlig-S heten af att utbilda en sjelfständig nordisk d byggnadsoch bildhuggarekonst. Såsom nå-s got i hög grad betecknande kunna vi ej un-C derlåta att päreka, det inbjudarne ej ansettt sig böra uppställa äfven målarkonstens nor-F diskhet som diskussionsämne. Man kan för-k a : n Vv S F N v i moda, att detta hufvudsakligen skett af grannlagenhetsskäl, då det ju skulle varit en oartighet att sätta de många utställarnes nationella syftning i fråga; men tillika tro vi att man i sjelfva verket ansett vår målarkonsts riktning åt det nordiska så afgjord,s så satt utom allt tvifvel, att hon ej kunde blifva föremål för någon diskussion, som ju alltid kräfver meningsskiljaktighet som sin!s förutsättning. Frågan 2 gaf, enligt vår me-n ning, uppslag till den innehållsrikaste öfverläggning mötet erbjöd, dels emedan hon vid-ls rörde ett ytterst vigtigt och allmänt intres-!r serande ämne, dels emedan man fick höralv fackmän utförligare uttala sig. Intendentens; Scholander uppträdde första dagen med ettild sak och form fulländadt föredrag, deri hanld bestämdt nekade möjligheten att sje!fständigt)m atbilda en omfattande nordisk byggnadskonst sl på grundvalen af förhanden varande minnesdi närken, i det han nemligen inskränkte dessa fr senare till de nordiska, särskildt de norska, d ikonstruktionerna, och tillika medgaf attsc ör mindre behof, landtställen och dylikt, ense utbildning af de gamla motiven ej vore ogörlig. I re 3evis för det senare förelåg i de ritningar,v; lem arkitekten von Gegerfelt utställt och ilsl wilka han praktiskt ådagalagt, hvart ihärdigt vi tudium och en fast vilja kunna leda. Särskildt!m vad den nordiska ornamentiken beträffar, !ki yntes intend. Scholander tvifla på dess för-v: jåga af utbildning och användande, oaktadtn; ust i de nyssnämnda ritningarne äfven denna te ida af saken ej blifvit opåaktad. Från enly notsatt synpunkt framhölls af ett par ta-!ur are, att man för det första alltför mycket ch onödigtvis kringskär området, i fall man åäsom för handen varande minnesmärken blott