Lo. Ar OST BILIBG UCAD att han räddat Konstver ket. Vernet gaf honom en penningsumma, lånad honom studier, som ban skulle kopiera, bland an dra en, på hnvilken han satte stort värde, emeda han hace anbringat porträtten af flera giva bästa vän ner derpå och — såg aldrig vidare till karlen. Lyck ligtvis återfann han studien i ett klädstånd. — FE annan dag kom en fotograf, som var i stort be tryck och klagade sin nöd för Vernet. Denn skulle kunna hjelpa honom -— sade han — om ha ville låna honom en utmärkt medaljong, teckna af Delaroche, som föreställde artisten sjelf sam hans hustru och barn; fotografen skulle tag: kopior af denna och bringa dem i konsthandeln Vernet ville ej gerna låna ut medaljongen, me: kunde icke säga nej, och ban återsåg den aldrig — Många sådana drag kunna anföras såsom bevi på den store konstnärens barnsliga tillitsfitllhe som alltid blef sig lik, oaktadt de många gånge den sveks. Hans oegennytta var utan gränser. För att af hjelpa den stora nöd, som uppstått genom en ör versvämning af Loire, hade man anordnat ett lot teri, hvartill Vernet lofvat skänka en tafla. De saker som skulle bortlotcag insändes, men taflar uteblef; emellertid Ioivade Vernet, att den skulle bli färdig till den dag, dragningen skulle eg: rum, och då utiemnas till den vinnande. Ett ak tadt fruntimmer från Blois blef den lyckliga och anmälde gig hos Vernet. Hon såg på det henn tillfallna kostverket, Zuav, som drager skinnet a råttor, och lät flera yttranden undfalla sig, hvilka tydde på, att hon icke stort förstod sig på det samzaas värde Vernet frågade: Om man erbjöde er 500 francs istället för min Zuav, skulle ni hel visst hellre taga mot dem?, Fruntimret medgaf att hon ej synnerligt kunde bedöma målningar och anmärkte, att med den nämnda summan kunde man uträtta mycket godt. Jag tänkte nog, sade Vernet, det var det bästa, att jag i går sålde taflan till Goupil. Här är en anvisning på honom på 14,000 francs; med den summan. kan ni göra ännu mera godt. Penningarne blefvo af fruntimret använda på så sätt, att hon med dem grundlade en uppfostringsanstalt för föräldralösa arn. Den första af Vernets taflor, som blef väl betald, var ett porträtt af konung Jerome af Westfalen. Han fick 8000 francs härför, och då por trättet blef utstäldt på 1812 års exposition, gjorde det så stort uppseende, att konstnären uerifrån räknade början till sin lyckliga bana och alltid med tacksamhet tänkte på den ofvannämnde fursten. Då prins Napoleen kom tillbaka från Krim, beställde ,han en tafla af Vernet, som skulle föreställa slaget vid Alma. Detta ete, som är det sista i sitt slag af Vernets pensel, vann stort bifall vid utställningen 1857, och prinsen sände en af sina adjutanter till den gamle mästaren, för att fråga om 30,000 francs vore tillräcklig betalni för konstverket. Men Vernet ville icke sälja det, oaktadt prinsen beställt det, och han fortfor me: sin vägran. Istället skref han till prinsen ett bref, hvari han påminde om den välvilja, han rönt af Prinsens far, och bad honom mottaga taflan såsom ett bevis på denna sin tacksamhet. — Skölmstycke. Berlinoertidningen Tribune meddelar följande: Banpkisen Meude i Lei zig erhöll i förra månaden från Pariser-firman Hachette och Masson, hvars affärer i Leipzig han sedan flera är skötte, ett Ttekommenderadt bref med underrättelse, att firmans kassör hade försvunnit jemte vexlar till ett belopp af 200,000 francs och att han, enligt hustruns uppgift, den 16 Maj kommit till Leipzig och bodde på Hotel de Prusse,. Meude borde, då Hachette och Masson ville skona förbrytaren för hans olyckliga familjs skull, söka att utan anlitande af ole taga ifrån honom vexlarne och om han godvilligt lemnade dem från vå gifva honom för firmans räkning 20000 fres, på det han skulle kunna bege sig till Amerika. Meude beger sig den 16 Maj till Hotel de Prusse och observerar verkligen vid table dhoten en främling, på hvilken kassörens signalement slår in; han sätter vå bredvid honom och vid desserten frågar denne eude om. han hade adress på någon bankir, hos hvilken han kunde erhålla pennin på några vexlar. Meude säger sig sjelf vara ir och han tager främlingen med sig i vagn till sitt kontor. Här får han vexlarne, igenkänner dem såsom förskrifvande sig från Hachette och Masson, han låter masken falla och håller för den af förskräckelse mållöse främlingen en lång straffpredikan, efter hvars slut denne, alldeles förkrossad och tillintetjord af skam, tillstod allt. Meude gaf honom lerpå, efter det lyckade resultatet af sitt uppdrag, 20, francs för att fly till Amerika, dit främlingen, djupt rörd och ångerfull, genast gjorde sig färdig att resa. Leipziger-bankiren underrättade Du Pariserhuset om utg: n, öfversände vexlarne och anhöll om ersättning för de utlagda 20,000 fres. Tre dagar derefter erhöll han svar: Hachette och Masson voro ej bestulna, kassören hade icko rymt, tvärtom voro vexlarne falska och bankiren eude sjelf bedragen på 20,000 francs, — Angora-getter 1 Norge. Bergensposten berättar följande: För några år sedan företog en i Stockholm bosatt norrman en resa till södra Europa, hvarifrån han gjorde en tri p till Mindre Asien. Han beställde der en hop sådana getter, men på en lång tid erfor han ej, huruvida hans beställning hade blifvit utförd eller ej. Slutligen, lå han redan hade återkommit till sina affärer i Stockholm, fick han en vacker dag ett telegram från Bergen med förfrågan, hvar 10 till hans adress ankomna angora-getter skulle installeras. Han väntle Big genast till amtman Meinich, som för tillfället befann sig i Stockholm, och denne gick in på att bmottaga de främmande gästerna från Mindre Asien och lät föra dem till Vors, der försöket med leras acklimatisering utslog ganska bra. Under let de vanliga norska getterna hållas för mjölkens pch köttets skull, hållas deremot an, ora-getterna för ullens skull. Ett handelshus i sondon, som kjort flera försök att införa angora-getter i åtskilliga af Europas länder, har erhållit ull från angoraBetterna på Vors och förklarat sig mycket belåtet med ullens qvalitet, om man ej tar i betraktande bristen på rensning och tvättning. Sistl. år ditskickales ett litet parti, som betaltes med 2 sh. 9 d. pr K, medan priset på norsk ull blott är ungefär hälften få högt. Djuren befinna sig mycket väl på Vors och hafva förökat sig samt beblandat sig med de nhemska getterna. Uv af rena och blandade sorer afskickas i dessa dagar ånyo till London, me-l. lan 2 Jå Vors framfödda angora-getter skickas ! ifver Kjöbenhavn till Konu; en, som mycket lär ntressera sig för dessa försök och vill till en böran låta stationera dessa båda hos en baron Koskull Småland. Lyckas emellertid dessa försök med ngora-getter I Bergens stift, så har derisenom kapats en ny näringskälla för fjelldistrikterna. — Gräsligt. En författare i den ansedda ryka tidskriften Russkij Westrick har afslöjat åtkilligt af den så mycket omtalade skoptsersekens hemligheter. -Deribland förekommmer äfven öljande, som man nästan är böjd att tro vara en koptserna pådiktad historia: Nattvarden hos koptserna är tvennehanda: lammets lekamen och ammets blod. Den förra begås vid alla högtidliga illfällen, den andra mycket sällan och utgör för koptsern hats högsta lefnadsmål. Men hvad utgör lå lammets lekamen och blod? Jo, köttet och lodet af ett formligen slagtadt barn, nyss fram: ödt af någon dertill invigd skoptserjun; u, i and: igt äktenskap med någon af sektens dertill an: ändbare män. Barnet — Jia kristus,, som det allas — lägges på ett fat och genomstinges i ventra sidan på ett silfverspjut och så skynda alla e Därvarande att suga på såret — och detta är st lammets blods nattvard.. Tid efter annan oppas barnet i hett vatten, för att det icke alltör hastigt måtte stelna och blodflödet sålunda ämmas. Sedan blodet är gtangab lägges barnets ött i fint socker, deruti det får ligga så länge ls att det helt och hållet torkar och kan pulveiseras. Uti pulverform ingår det sedan i enkom akadt bröd, hvilket ätes såsom lammets lekarenas nattvard! la, 4 je