Upsalas poetiska hyllningsgärd var af följande lydelse: Mel.: Kristallen den fina. Från Fyris vi drogo, en ynglingaskara Att gästa ett fostbrödraland, Och leende tärnor vi sågo besvara Vårt afsked från hembygdens strand. Hos dig vårt mål de ville finna, Du stolta, ädla, du norska qvinna, Som fostrad bland fjell och skär, Åt Norrmannaslägten än lär, Att kärlek för Norden ett lifsvilkor är. Det Norge, vi lärt hos dess döttrar att dyrka, Bär frid åt beslägtade folk. I enhet har Norden sin säkraste styrka, I qvinnan sin skönaste tolk. Hos henne bygger endast friden, I hennes närhet der tystnar striden. En engel i faders hus, . Hon skänker försoningens ljus Åt krafter, som splittrats i stridernas brus. Nu herrskar blott frid uti nordiska hjertan, Der förr endast stridslystnad brann, Och norden är fritt från den skärande smärtan, Att bröder bekämpa hvarann. Ett heligt mål för Nordens qvinna Är att som fridens förkunnarinna Fast grunda i bröders bröst Med ständigt uppmuntrande röst Ett kärlekens tempel till täflan och tröst. I döttrar af Norge, en prydnad för bygder, Dem fädren förr trampat en gång, Hos Eder vi hylla de qvinliga dygder, Som prisas i saga och sång. Här funno vi en moders sköte, En syster trädde oss gladt till möte; Och ville vi mera få, Måhända de himlarne blå Uppmuntrande sågo vår hyllning också. Af kärlekens budskap vi leddes på vägen Till kraftens, till ungdomens land, Ty qvinnan i Norge — så lyder en sägen — Tyst knyter på enhetens band. Blif än, som i de dagar forna, En Nordens vänliga, hulda Norna, Som här i vår offerlund Välsignar det brödraförbund, Som kärleken bygger på bergfastan grund! Slutligen talade prof. grefve Hamilton för dem, som kämpat och blödt för Norden i det senaste danska kriget. : Visserligen voro talen i allmänhet förträff liga och afhördes också med temligen stor uppmärksamhet; men många af oss längtade grufligt att få genomföra Sverges och Norges förening i en sprittande Strausser-vals. Vi hade förut lärt oss att skilnaden mellan den svenska och norska valsen ej var större, än att man efter ett kort studiam i comparativ cehoreografi kunde sammanföra dem båda till ett harmoniskt helt. Jag tog mig för några dagar sedan friheten att med anledning härutaf yttra, det samma förhållande egde rum emellan den svenska och norska valsen som emellan det svenska och norska folket: att de mycket väl kunna på det utmärktaste förenas, blott de få tillfälle lära känna hvarandra och jemka samman de små olikheter, som förefinnas — men fick genast en sträng upptuktelse af en erotisk vän, som påminde derom, att alla politiska funderingar ovilkorligen voro bannlysta från närvarande studentmöte. Utan att vilja ingå i någon undersökning, huruvida mötet i allmänhet var så fritt från all politik, som menadt var, tror jag mig dock tryggt kunna påstå att under festbalen på Akershus erotiken alldeles tagit Jofven af politiken, som, dessbättre, den aftonen lades helt och hållet ad acta. Och lif och lust blef det i salen, när de elektriserande tonerna af den första valsen brusade fram deritom. Det var en smula trångt, men man syntes ej lägga synnerligt märke dertill och senare på aftonen försvann detta obehag helt och hållet, när man hittat på det förträffliga arrangementet att anordna ännu en bal ute i fria luften på de jemna hårda sandgångarne, der sedermera en särskild orkester satte de muntra paren i rörelse och der minst lika mycket nöje och gamman var rådande som i den stora salonen. Jag törs ej våga mig in på det vansk. iga företaget att söka skildra denna briljanta bal i dess närmare detaljer, utan öfverlemnar detta helt och hållet åt mina älskvärda läsarinnors fantasi, men det skulle varit mig ett stort nöje att föra er allesammans, mina damer, på terrassen utanför gymnastikhuset för att låta er beundra den herrliga utsigt, som derifrån var att skåda; ty så skön var den, att jag frestas tro, det ej ens er fantasi mäktar fullkomligt föreställa sig densamma. Det var den vackraste sommarnatt med ljum -luft och det vänaste månsken och den stilla fjorden med fjellen rundtomkring ifantastiska formationer bredde ut sig för min syn och den gamla fästningen med sina tornspiror stod der så hög och allvarlig — ett minne från förgångna tider. Här skulle man kunna uti drömmar stå och aldrig längta hän. Men det duger ej att försjunka i romantik, när man ännu har tonerna at den sista Champagne-galoppen i sina öron. Det var en gallopade, må ni tro. Man flög fram genom salen, och hade man aidrig kunnat dansa med smak förut, så kunde man det nu. Nöjet hade nått sin spets, begeistringen sin culmination och man störtade hem direkte in i drömmarnes underbara regioner och drömde om guld och gröna skogar och mycket annat dertill, och när man vaknade följande morgon föreföll hela balen som en enda lysande, tjusande dröm. Arlanda JAA LI 19 samlades vi I; Stydenter