Natt och morgon, dag och qväll, Hvad i tusen år kar biktats. 7 Suckat doft i dal och fjell: Du; som öfver verldar vakar, Bygg din börg på Nordeis fjäll! Hur sen våld sin vigge skakar; Rubbas aldrig borgens häll; Lär oss vägen, tyd oss målet; Gif os5 vingar att det-nå! Göt vår vilia föst som, stålet; Kärleken mer fast ändå! Efter halfannan timmas uppehåll på Naesset blåstes till uppbrott och de särskilda Maerkesmandskaben tågade ett och ett isender ned till stranden, der en ångbåt med tvenne skutor i släptåg låg till ankars för att taga 05s ombord. Under dessa vandrins gar stod glädjen och munterheten högti tak. Måns Månsson gaf de till 1l:te Maerkesmandskabet hörande personerna — han hörde dit sjelf — namn at — elfvor; hvilket hade till följd att ban ifrigE uppmanades datså en elfven-reigen-vals för att bevisa sitt påstående. Han förklarade detta vara för honom komplett omöjligt och föredrog i stället en visa om en bateljon till fots och en bataljon till häst samt ett regeihente tonga dragoner,, som Ye kand en stormande munterhet. — Embarkeringen gick långsamt, men seglingen var desto angenämare på denna förtjusande fjord. Några af oss upsalabor sutto just och sökte föreställa oss huruen Brudeförd på denbna fjord skulle taga sig ut, då följande sång på den välkända melodien afsjöngs: Tone: Brudeferden i Hardanger, av Kjerulf. Paa Fjorden me sigla me Frender i Nord no glade og hugheile samman, kvart syrgjeklsedt Minne, kvart hatefullt Örd er druknat i Leik ox i Gaman; og Vatn og Fjell og Blomen so blid dei kappast med Fuglen i skogkledde Lid at bjoda den venaste Gaavå til Gjesten i norske Stova. Vaart Möte det var inkje altid so blidt i gamle Dagar, paa Havet, med: Eld og med Sverdhogg me raakadest tidt og slehgde kvarändre i Kavet; og Svoider og Hjörungvadgen fortel um Bylgja, som raudnad i bloduge Spel, kvarandre med Spjotet dei stungo, og Havmöyar ltegjande sungo. Nu Bylgja seg Sinyget 0 kjeli og var og leikar og skvalar kring Stamnön kvart Nes og kvar Tange, kvar Vik og kvar Gard dei lokkande bjoda fram Famnen; gjag — nedunder Stupet med brattaste Fall ligg Daniemarks Yang millom Sverikes tall, og Gjentorna venta paa Strandi og vitta og klappa med Handi. Men me, söm nö sigla paa Baaten med, me fylla og bjoda fram Kruset . og ynskja med Handtak paa gamall Sed velkomne! velkomne i Huset! Na Sverdet er kastat, oz Handi med Er, no kappast mö berto i Vit og i Bok; og sjaa, kven som best kann ltöra! bjaa Vinen er godt at veral Sången är författad af Kristofer Jansson, en af de ifrigaste målstraenern. Vid ankomsten till Vikersund uppstod en smäla bråk, derigenomatt trossarne, som fasthöllo skutorna Vid ångfartyget, sprungo utaf; men det rättades snart; vi tågade upp på stranden, fingo blommor af dervarande anydelige damer, instufvades i kupberna på det väntande eåtratåget samt fHögo af mot Drammen, dit vi ankommo omkring kl. 6 e. m. Vi blefvo ånyo blomsterströdda, hvarefter vänliga värdar togo oss om hand och serverade oss deliciösa middagar, der vinet flöt i strömmar. Strax derefter gällde detlatt begifva sig till den fest med bal, som drammensarne gåfvo för medlemmarne af studentmötet. Festen hölls i en utmärkt vacker, sedan branden för några år sedan anlagd, Have och var utomordentligt väl arrangerad. Tal höllos-i mängd,. många af dem såsom Plougs, ett mästerstycke i den humoristiska genren, och Hostrups, särdeles utmärkta. Efter skålen för gästerna, utbringad af grosshandlaren Borch äfvensom af Sagförer Ralsens, utdelades flera verser, nemligen: 1:0) Velkomsthilsen til de svenske, danske og norske studenter vid festen i Drammen: Hilset vere, Brödre kjere, I vor gamle Stad. Vore Hjerter glode, Eder varmt imode, I, som bringe Paa Jer Vinge Foraarsstemning glad. Hilset vere, Brödre kjere, Her ved Beinas Strand. Dalens Blomsterdsekke Vi til Eder rekke, Nu da Blommer I Skjer-Sommer Krandse Stad og Land. Hilset vere, Brödre kjere, Her i Festens Stund; Paa hver Blomsterstengel Gybnger Gledeis Engel, Fjietter Krandse, Mens vi dandse, Her i grönne Lund, Hilset veere, Brödre kjere, Fagre Ungdomsheer! Lyse Unögdomsdrömme, Lzengsler milde, ömme Frem I lokke, Naar I flokke Eders Fylking her. 2:0) Til de svenske och danske gjester ved festen iDrammen: NARAT Finan dö kardan hän dog hb A Hvad i tusen år har diktats