Det Varme i Folkets Trang; fet Milde, Klare i dets Sang, her slaar det sit Öje mod dig, som nefop det nu forstod dig og gav for Mödet, som det fik; al al bin Kjerlighed et Blik, :: Han vaagned Historien först, her drömte Halfdans Hjerte störst. I Synet, han her saa stige, han aned det hele Rige,,: i: og Noro stod oP-gar höm Bud, ög Vandet viste lxenger ud. :: Her Sangen maa före frem det hele Billed af vort Hjem! Slip Stormen ind i det Stille, led Magten ind i det Milde: :: Naar Landet samles, skuer Hver at vor Historie det er. :f: Det Förste, vi stevner til; br Hundred Havne i April. er möder vi myge Tanker, -naar Flaaden skal lette Anker, i: og firti tusind Mand ombord ber Norge i sin Bön rundt Jord. :: Be Kyster af bare Skjar med Maager, Hval og Fiskevsr : og Fartöj indunder Öen, men Baader udover Sjöen, 4: ög Garn i Fjörd og Not i Send be hvid är hogn den hele Bund. :: s Se Lofotens vilde Kav, hvor Klipper stande midt i Hav, og Skodden rundt Toppen driver, men Havet ved Foden hiver, 7: og Alt er Mörke, Sagn og Angst, men midt i Kavet Baad påa Fångst, i Het öer du en Ishavsfar, 1 Sne og Halvlys han sig drar. Fra Tönden det snart befaler, N og Baadlag mod Isen haler, 7: og Skud i Skud og Siel i Stl, ög Marv og Mod i Krop og Själ. Sad bede vi os tilkvelds, hvor lele Bygden er tilfjelds, aa Betern med Melkostället, Paa Fjeldslaat indunder Heldet, :: og hvor en Lengselslokk paa Lur faar Svar ifra en stor Natur. :: Men hurtig vi maa afsted, skal allesteds vi vicre med; — i Bjerget, hvor Malmeii tages, aa Fjeldet, hvor Renen jages, :: og did, hvor Elven skumhvid gaar ög Flödern paa sin Planke staar. :: Ög stahdser vi atter hör tip brede Pygåer taar vi kjer, hvis Bönder saa stille brere den Troskab, som -er vor. Zire, : og som til Faxdre Stormend har, hvis Glands vor Morgenröde var, :i Saa synge vi paa vor Tur i Nörges herlige Natur: Vort Arbejd for Öjet skinter, Vvör Fortid fra Haugen minder, 7: 0g Fremtid skal af Landet gaa, saa vist som Gud det stoler paå. :: C. Hostrup helsade å danskarnes vägnar Rivgerike med följande sång! Nel. at P. Heise. Norges Fjelde! Truer kän Triellet Os gjör I fro, Lune for Sletten, Hebne om JEtten — Strk. og tro; Herde ved Herde mod Stormens Kast Raaber I til os: Staaer fast, staaer fast! Norges Elve! Standse og skj:elve Lider ej lj. Rvölmö ,mot Tvangen, Slaaer under Sangen : Stolt jer fri, Springer i Dalen med Guld i Gjem, Synger os jublende: Fremad, frem! Norges Dale! Ksempernes Sale, Mindernes Ly! Ej hvor de sove, Men hvor de love Daad paany; Veekker I Vidner om Kraft i Nord, Bringer. I Bud os fra Feedrejord. Norges Bonde, Taagerne svunde, Nu er det Dag; Ogsaa paa Sletten Vaagner nu Aitten Fri og strag, Kjender i Dölen sit Blod paastand, Sender ham Hilsen frå Bögens Land. Å våra vägnar var det återigen ledamoten af bestyrelsen hr Gödecke, som strängat sin lyra. Tlans sång lydde, som följer: (Mel.: Du, som verldar har till rike.) Hör härofvan furususet, Lyss; :o lyss på vindens tåg! Se dit ned! Der breds i ljuset Tyrifjordens klara våg. ; hvad msn kvad der er jag syner, hör jag sång? De ha stämma, Norges lunder; Tar ej stämman ord en gång? Se, hur fjellet himlen räcker, Forsen bryts bland stalp och stup! Be, Hur stolt nu örnen sträcker Öfver undersköna djup! Här bor kraften, här bor modet; Det är hoppets syn, jag ser. Slägt med örnens blod blir blodet, Då som han jag skådar ner. .Hur de vexla, ödets lotter! Hur det gäldas, tidens lån! Här tog Anna Kolbjörnsdotter Arf utaf Alf Erlingsson. Och nu stå kung ÖCarols gossar Här med-årottning Agnes ätt; Men ändock ej striden blossar Åter på det gamla sätt. Du, som gästar Norges dalar, Broder när och fjerran från, Undra ej, att skogen talar Sällsamt till vår samtids son! Dessa mörka faror sågo Ock en annan tid än vår, Och bland fjellen genljud lågo T änna sitaf bamnang äv NA HF pp ft ört JA AN RR pe