j frukosten var anrättad och i en handvänning exedierad, ty den friska morgonluften ger aptiti IEn gladare frukost, kryddad som den var af sprittande skämt och humoristiska infall, har troligen Jaldrig blifvit serverad på något ångfartygsdäck. Stränderna började nu att förlora den visserligen karakteristiska, men något nakna natur, som de lega närmare Göteborg; förtjusande trädpartier viIsade sig å ömse sidor och de resenärer, som icke förut passerat denna väg, fingo fullt upp att göra med att se och beundra. Lilla Edet passerades, ännu några timmar och det pittoreska inloppet till Trollhättan öppnade sig för de tjusta åskådarnes l ögon. Via landningsstället helsades de resande af tvenne medlemmar at Trollhättans kommun, hvilka på det artigaste erbjödo sig att bli deras ciceroner, ett anbud, som naturligtvis mottogs med yttersta tacksamhet. Vidare hade ståndspersonerna i orten med förekommande artighet ställt åkdon till deras förfogande. Häraf begagnade sig jemförelsevis endast få af sällskapets medlemmar. Största delen föredrog att promenera fram till värdshuset, en promenad, hvarunder allt sevärdt — och det är, som vi veta, icke litet — togs i betraktande. Vi ha vid ett föregående tillfälle sökt att så godt vi förmått skildra de herrliga taflor af en äkta nordisk natur, som Trollhättan erbjuder. Då man besinnar, att de skådande denna gång till största delen utgjordes af just sådana personer, som bättre än vi andra menniskobarn förmå att uppfatta och uppskatta all-den hänryckande skönhet, som öfverallt omkring dem log dem till mötes, kan man lätt förstå, att vi icke vilja söka att täfla med de skildringar i teckning, målning eller skrift, som utan tvifvel skola bli resultaten af denna intressanta promenad. Kl. 3 serverades middagen i stora festivitetsvåningen på hotell Trollhättan. I en ganska rymlig och vacker samt framför allt ljus matsal var dukadt ett stort hästskobord, rikt prydt med lefvande växter och blomsterbuketter. Framför alla fönstren hängde smakfulla guirlander af grönt, och då gästerna hade tagit plats, såg det hela så festligt och gemytligt ut, att man genast var inne i stämningen och att den var glad, torde knappast behöfva filläggas. Konversationen var genast i full gång och glasen likaså, men denna sistnämnda procedur, som under vanliga förhållanden brukar tjena till att sätta tungorna i ännu starkare fart, höll denna gång i stället på att binda dem för obestämd tid, ity att det rödvin, som serverades på soppan, var så surt, att tungan krympte tillsamman och munnen snörptes ihop på ett för alla muntliga meddelanden högeligen hindersamt sätt. Lyckligtvis hittade man snart på att i stället rede sherry och detta, ehuru visst icke oklanerligt, hade dock icke ofvannämnda hemska egenskaper. Giftblandaren, som vår humoristiske bordsgranne kallade honom, hade emellertid varit nog oförsigtig att sätta ut sitt namn på buteljetiketterna, hvadan han icke torde gå alldeles säker för att eh vacker dag komma iAvisens, hvilken får han tidsnog veta. Då konstnärsdrycken började fräsa i glasen började också skålarnes intressanta rad, inledd med en skål för damerna, föreslagen af Erik Bögh. Talare efter talare uppträdde, Sohlman, Klein, Watt, Saloman, Claös Lundin täflade med hvarandra i lyckade föredrag, hvari altvar och skämt omvexlade paa den behageligeste Maade; Det ofvan omtalade impromptut föredrogs och väckte mycket bifall, synnerligast de verser. hvari den store Digteren, — Erik Bögh — gifvit fritt lopp åt sin qvickhet, sin aldrig svikande humor. Lägj härtill, att Pelle Ödman först sjörig några visor pi sitt vanliga oefterhärmliga sätt — deribland Eriebergs Inte är det värdt att vara ledsen för detv så, att han höll på att narra oss alla att gråta — och sedan etablerade en stor kör, som med exempellös framgång beledsagade alla skålärnå med svalda sånger,, och ni kan förstå att middagen var rolig, mycke mycke rolig! Sedan hr M. Rubenson utbragt en tacksamhetsskål för Trollhättans kommun, af hvilken, trenne representanter, hrr kyrkoherden P. M. Åberg, fabrikör Holm och ingeniör C. Wallström, härvoro ) vid middagen; en skål, som enkelt och hjertligt besvårades af den förstnämnde, föreslog hr I: I. Dickson. konstnärernas skål, tömd under jubel och hurrarop. Sista, liksom första; skålen egnades damerna, hvilka vid denna oförgätliga middag in summa erhöllo icke mindre än tre skålar. Men så var det ju också deras närvaro, som gaf festen sin förnämsta, sin vackraste pregel. Timmarne hade flugit som sekunder och klockan hade blifvit 6, innan man visste ordet af. Middagen slutade och kaffe intogs i största hast, hvarefter.man lemnade Trollhättans hotell och anträdde. återmarschen till nedersta slussen. Under det att allt, figurligt taladt, inomhus varit ljust och gladt, hade emellertid derute himlen mulnat och ett temligen starkt duggregn svalkade, men förmådde icke nedslå de: muntra sinnena. Äfven till. nedfarten ;vorö åkdon ställda till damernas disposition, och denna gång begagnades de, vi hade så nära sagt, mangrannt. Innan man lemnade värdshuset och dess omgifningar åskådades dock ett för: tillfället: arrangeradt extra nöje, en tacklad båt som skjutsades utför fallen. Större fartyg ha vi sett segla omkull och mindre med, om än-icke precis så hastigt som ifrågavarande miniaturskuta, ty den stod näsan redan i första instansen, d. v. s. redan innan den hunnit utför första fallet. Å Klockan var en qvart till 8, när ;Byelfven under kanonsalut och hurrarop frånstranden ångade bort från det vänliga Trollhättan. Återresan till Göteborg var en enda sammanhängande afskedsköllation. Knappt hade vi nemligen lemnat Trollhättan förrän bålar kommo upp på däck, dr Sohl-: man utvaldes till ordförande och det glada mötet, konstituerade sig.. Tal öch sånger, sånger och. tal ljödo i den: stilla natten, vänskapsband, kanske för lifvet, knötos och beseglades på sedvanligt sätt, kortligen, när Göteborgs tinnar och torn började i morgongryningen skymta vid Sä sonten var det mer än en, som utropade: sKors, ä vi redan framme; På SKOPPSbron mottogös vi al väntande vänner med dånande hurrarop, ett lefve utbragtes af konstnärerna för Göteborgarne och af Göteborgarne för konstnärerna, afskedets stund slog, händer sträcktes till farväl, hjertats varma känslor tolkades på olika, men ändå hvarandra så lika tungomål, och så var sistä momentet i det skandinaviska konstnärsmötet i Göteborg tupplefvadt, det sista och ickesdet minst betydelsefulla, ty sent skall minnet af 5Trollhättefärden sommaren 1869 hos deltagarne deri förblekna.