1 de nordiska universitetens närvarande vetenskap1) liga organisation med särskildt afseende på under, ) visningens form, studiernas gång och examensväsendet, till hvilken fogas en teckning af de inrättÅningar, inom hvilka studentlifvet vid de särskilda universiteten företrädesvis rörer sig: de vetenskapligaföreningarne,landskapsföreningarne, kollegierna och regensen i Upsala, Lund och Kjöbenhavn, studentföreningarne i Kjöbenhävn och Kristiania samt akademiska föreningen i Lund. 2) Studentmötet besluter utgifvandet af en årlig universitetseller studentkalender, i hvilken de särskilda universiteten blifva i tillfälle att lemna hvarandra akademiI ska meddelanden och i hvilken för öfrigt samlas I de företeelser af det litterära lifvet vid det uniI versitet, i hvars ordning dess utgifvande faller, hvilka icke ligga inom det rent vetenskapliga omI rådet utan tillhöra en vidsträcktare allmänhet. I IL Ökad personlig beröring för universitetens medlemmar. 1) Stipendier fästade vid ett univerI sitet för studier vid ett annat. 2) ÖmsesidigtanI vändande af lärarekrafter. 3) Studenteller universitetsmöten. 11. Större likformighet i universitetens verksamhet. 1) Förändringar i examensväsendet särskildt i syftning att åt fullständiga fakultetsexamina, vid ettdera universitetet aflagda, gifva giltighet såsom teoretiska prof för befordran inom alla de nordiska rikena. 2) Gemensamma prisämnen och pris. . Derefter tog Björnstjerne Björnson till ordet och i det han framhöll, att han dagen derpå ämnade närmare säga hvad som låg honom på hjertat, uttalade han såsom sin åsigt i afseende på föreliggande fråga, att det hufvudsakligen kom an derpå, att universitets-verksamheten blefve friare, att bildningen blefve en hjertesak, studentväsendet upphörde, och att man bland afskaffade Artium och andra examen, såsom tvungen förberedelse till det egentliga fackstudiet, i det man i deras ställe införde en förening, som på vetenskapens fält närmast svarade emot hvad folkhögskölorna äro för folkets allmänna bildning. . Professor Monrad fick derefter ordet och utvecklade i korthet sin mening om den föreliggande frågan, i det han närmast höll sig till n:r 3 af de utaf hr Weibull framställda medlen till ett möjliggörande af en närmare förbindelse mellan de särskilda universiteten, nemligen huru man skule kunna framkalla en större likhet mellan då:fytn universitetens verksamhet samt isynnerhet huru examensväsendet borde ordnas. Han framböll, att en del af ett universitets vetenskapliga ämnen med lätthet kunna göras någorlunda lika tillgängliga för studenter från hvilketdera som helst af universiteten, medan å andra sidan åtskilliga, specielt inom det juridiska facket, väl alltid slutligen måste studeras inom det land, der man sedermera ville utöfva sin praktiska verksamhet. För öfrigt ansåg han det vara. en vigtig uppgift att söka göra alla vetenskaper och föreläsningsämnen så litet klafbundna som möjligt, att härma all ensidighet, medan han å andra sidan icke heller ansåg det önskligt, att man alltför mycket sökte göra, förhållandena vid alla universiteten lika, enär han antog, att man ganska väl kunde hafva nytta af hvarandras universitet, då det kanske just var att befara, att frukterna af studium vid det främmande universitetet skulle förkrympas eller blifva mindre rika, om man gehom att genomföra en yttre likhet inskränkte hvarje särskildt lands individuella egendomligheter. Redaktör Ploug slöt sig i flera afseenden till prof. Mönråd. Hvad examensväsendet anginge, skulle han anse det sisom ett af de vigtigaste framsteg, om man helt och hållet kunde lösa detta från universitetet. och lägga det i händernad på specicllå examens-lommissioner inom de särskilda länderna. Derigenom skulle det vetenskapliga studiet bli friare och taga förnyad fart, Iäarne bli bättre och universiteten lägga större vigt på vetenskaplighet än på att, såsom nu ofta är fallet, endast och allenast vara examensoch embetsskolor för hvarje särskildt land. Han ville fästa uppm amheten på de tyska universiteten, hvilkas si förtjenster i vetenskapens och andens tjenst just förskrefvo sig från den lätthet, hvarmed man från alla delar af landet kunde begifva sig till det univorsitet, man ansåg. vära bäst och der de bästa lärarne funnos. Tal. trodde, att man derjemte skulle vinna det ändamålet, att lärarne från de särskilda länderna skulle bli alltmer kända, då de fingo anledningar till att hålla föreläsningar utom sitt hemland, hvarigenom vålet af universitetslärare i de tre länderna också efter hand skulle bli friare och vidsträcktare än hittills. Härpå berodde ju ytterst hela vetenskapligheten. Hans åsigt var, att man i stort taget, likasonf man nuför tiden arbetade på att skilja kyrkan, från staten, också borde se till, att man kunde skilja universiteten såsom vetenskapliga institutioner från statens i flera afseenden hämmande band Hvad den af Björnson hämnda sidan åf saken beträffade, så anginge den egentligen det för följande dagens diskussion bestämda ämnet. Han antog att det aldrig Dägenain kunde gå an att förvandla den högre bildningen till. en folkskolesak, eller att på sätt och vis upphäfva universiteten. (Starkt bifall, då tal. lemnade tribunen.) Björnson svarade härpå, att detta senaste icke heller varit hans mening, men att han — likasom Ploug — ville hafva examensväsendet inskränkt och vetenskapligheten friare. — Den återstående delen af hans föredrag afbröts flera gånger af hyssningar, stundom äfven af bifallsyttringar. Prof. Daa yttrade några få ord om -de : otaliga projekten och nivellerande försöken nu för tiden, hvilka botade med stora faror, ja till och med att omöjliggöra en kraftig utveckling af individualiteten. Mot sådana sträfvanden var det nödvändigt att värna sig med fästningsfyrkanter,. Mötet slutade kl. 12. Kl. 1 sämlades man åter i universitetets festsal för att diskutera det af redaktören Rimestad från Danmark framstälda öfverläggningsämnet: Om arbetaresaken,. I ett vältaligt, af bifall fera gånger afbrutet föredrag skildrade denne arbetareförhållandenas varma vän och förkämpe i Danmark den sak, åt hvilken han under tjugu års tid egnat sina bästa krafter. Han framhöll isynnerhet bildningens makt och inflytande i verlden, hemtade från andra länder exempel till bevis derpå, och slutade med att varmt lägga studenterna på hjertat att göra allt hvad i deras förmåga stod för att utbreda bildning, kunskap och sanningens ljus bland de lägre klasserna. Den hand, man räckte dem, skulle alltid — det vågade han försäkra — med välvilja emottagas, och den, som sökte att lyfta de lägre klasserna upp, -skulle sjelf under denna sin verksamhet lära sig något — framförallt resignation — blifva styrkt och lyftad. Arbetarsaken vore en af vår tids största frågor; men dess lösning fordrade mycken hjelp, många krafters samverkan. och mycket allvar. Efter honom talade folkskoleföreståndaren Herman Anker, Eilert Sundt, redaktören Ploug, BjörnI stjerne Björnson och kand. Rode, hvilka från olika I synpunkter framhöllo särskilda sidor af den sak, som Rimestad så vältaligt hade lagt ungdomen och ide bildade klässerna på hjertat. Särskildt må I framhållas det af Eilert Sundt hållna föredraget, I hvari han bland annat anmärkte, att man icke enI dast bör tänka på att undervisa; mycket af hvad man ofta trodde sig böra lära de lägre klasserna, i befunnos de veta redan förut; man hade t. ex. på i; sin tid i Norge velat inrätta skolor för handarbeten o. 8. v., der man hade velåt lära folk att tvätta I sig, men det kan det norska folket — (jag vill icke alltid säga, att det tvättar sig, men det kan tvätta sig, — det behöfver det icke lära sig) 1 0. 8. Vv. ochi det hela taget framhöll talaren skarpt, att man måste på rätta sättet stiga ned till de klasser, man ville gagna, och isynnerhet skulle han önska, att det sätt, hvarpå bildningens arbete i afseende på den simple mannen utfördes, skedde i ; ödmjukhet; så att det blefve ett sympatiernås och sinnesstämningarnes band mellan den lärandesoch ; den, som lärdes Eilert Sundts föredrag, hvilket mottogs med starkt bifall och i det hela taget gjorde ett särdeles godt intryck både till följd af sin originella form och den hjertvärme, som ge. nomgick det, gaf Rimestad anledning att fl i