Vi hurrade ur svenska hjertans djup, och härmed var den officiella festen för dagen slutad. I morgon skrifver jag till eder en mera detaljerad skildring af alltsammans. Till dess Au revoir. Ludv. E—n, I. Kristiania den 16 Juni. Att skildra lifvet ombord på vårt ångfartyg skulle vara liktydigt med att teckna en bild från studentlifvet i allmänhet; ty samma ungdomliga glädtighet, samma muntra förnöjsamhet, som dess bättre ännu ej hafva upphört att vara bestämda dragi det senare gjorde sig äfven nu gällande i det förra. Alla tänkbara platser på det ganska stora ångfartyget voro naturligen disponerade för sofrum; 1 lastrummen voro två våningar inrättade, med bäddar i bådadera. Det fanns visserligen mången, som med tanken fästad på sjösjukan och dess fasliga följder, dröjande och under några halft allvarsamma halft skämtande betraktelser, steg ned i det understa djupet afdetta improviserade hötel Garni; men samma personer försäkrade sedan på morgonen, att de sällan eller aldri sofvit bättre och att lastrummens bäddar på intet sätt gåfvo lastarenom rum. Dessutom fingo dessa djupets invånare såsom en belöning för sitt välförhållande den rättighet att tillsammans bilda det matlag, som först af alla personer ombord blef bespisadt och de hade sedap för oss andra hungrande de mest förföriska säker att berätta om förträfflig ten af det norska köket i allmänhet och särskildt den förunderligen helsogifvande beskaffenheten af det norska aqua vite. Fram på förmiddagen spred sig den underrättelsen ombord, att vi nu endast voro 4 timmars väg från vår resas mål. samt att vi sålunda; om densamma oafbrutet. fortsattes, skulle: komma fram till Byen 3 å 4 timmar för tidigt. Carlsund gick då fram till stationen Valö för att telegrafera till Kristiania samt erhålla förhållnings-ordres och kom snart tillbaka. med : besked. att. ankomsten till staden ej finge ske förrän på bestämd tid, kl. 6 e. m. Det gällde sålunda att vänta och vi stannade i fjorden utanför Dröbak med skansen Oscarsborg på andra stranden. Selut gafs och besvarades från fästningen och inom kort sågos flera båtar, rodda af soldater, sätta ut från land och styra kurs på vårt fartyg. De kommo fram och medförde inbjudning att fara i land och bese fästningen. Med glädje och tacksamhet antogs inbjudningen. Vi foro utaf — den ena skocken efter den andra, blefvo med utsökt artighet emottagna och förda omkring samt begåfvades med blommor af några unga daner, hvilkas välvilja och skönhet gjorde åtskilliga lättrörda ynglingar helt begeistrede. — Min högtärade collega, korrespondenten härifrån till Nya Dagligt Allehanda, kom tillbaka med famnen full af syrener och höll ett lille tale öfver kommendantens utmärkta personlighet och syonerligast hans. deliciösa rhenska vin. Vi hade sålunda redan nu satt foten på norsk mark och det intryck, som härutaf gats oss var särdeles bebagligt och löftesrikt. Det bar emellertid omsider utaf på den gungande färd öch sedan alla matlagen ätit middag samlades vi på däck kring fyllda glas och vär hedersordförande prof. Hedenius yttrade sig i ett varmt, ädelt föredrag om ändamålet med vår färd och de förbindelser det ålade: oss att häfda och om möjligt. förkofra vårt gamla anseende för kår-anda och ett gyllene jemnmått såväl i glädje som i allvar, hvarjemte han proponcrade ett allmänt broderskap deltagarne emellan, ett förslag, som med acklamation antogs. De norrmän, som rest oss till mötes i Göteborg, talade äfven och önskade oss ävmu en gång välkomna till.det gamla Norges land. Och nu låg det framför oss, det sköna Kristiania, speglande sig i den stilla, klara fjorden med.sina hvitglänsande -boningar inbäddade i den yppigaste sommargrönska. Det amla Agershus bjöd oss välkomna med en dånande salut och sakta gledo de båda flaggbeprydda. fartygen med Nordens ynglingaskaror ombord fram till palais-bryggan. Hvilken syn! Menniskor i tiotusental upptogo i en oöfverskådlig mängd alla närliggande fartyg, kajen och de tillgränsande gatorna. På debarkeringsplatsen, prydd med en storartad äreport af fanor och flaggor med guirlander af gröna kransar, stod Kristiania studentkår uppställd med sina baner; bakom den en talrik musikkår i parad, spelande Köng Carl den unga hjelte. N Hurraropen dånade motskyn, saluten från fästningen upprepades och debarkeringen började. Den gick sakta men med mycken ordning. Allt var. ypperligt arrangeradt. Vi fördes af studenter till våra värdar, som väntade ett stycke längre upp. När vår Arpi blef synlig, brast det lös en storm af hurrarop. Alia kände honom, Samma utmärkelse vederfors Carl Ploug, Hostrup och Rimestad. Sedan alla kommit iland satte sig det storartade tåget af gäster, värdar och Kristianiastudenter i rörelse, företrädt af de tre pniversiteternas baner och musikkåren. Genom de olika gatorna, böljande af menniskoskaror gick tåget fram till universitetsplatsen. Jag sökte redan i går gifva eder en föreställning om detta intågs storartade festlighet. De stora husen hade allt ofvanifrån och nedigenom alla fönster öppna och dessa. fönster voro fyllda af damer i eleganta toi-1 letter, hvilka bokstafligen öfverströdde oss! med blommor. Det egentliga folket, som stod; tätt sammanpackadt på gatornas sidor, iakttog ett beundransvärdt uppförande. och. beredde sjelfmant en väg för tåget samt upptog och lemnade oss under vänliga ord de blommor, hvilka vi ej sjelfva lyckades upp-. äv kt 2 rt rt fr bed on BA rt oe BR RR RR -———— LA 1 f s f L ; ; ; I fånga. Hvad som skedde på universitetsplatsen, vet ni redan, äfvensom att vi sedan hvar och en tågade hem med våra värdar. I dag kl. 10 f, m, diskuterades frågan Om medlen att åstadkomma en lifligare samfärdsel mellan de nordiska universiteterna, närmast. med afseende på den -studerande ungdomen. Diskussionen, som försiggick i universitetets festivitetssal, var särdeles intressant, och yttrade sig hrr Weibull från Lund, Bj. Björnson, L. K. Daa och Monrad. Som säkerligen de norska tidningarne komma