nn Göteborg, skildradt af Erik Bögh. Här gick jag sedan och såg på staden. — Den var så vacker, den långa raden af granna hus, samma längd och höjd, i der ingen linie förmärktes böjd, der stela herrar på gatan gnodde och allvarsamt på hvarandra glodde, och alla sågo de ut bestämdt som om de aldrig förstått ett skämt. Jag skulle önskat dem mera tokiga och gatorna litet mera krokiga! Ja, det är icke jag, som har skrifvit der här versen! Det är min vän och ordensbroder Pelle Knart, sångare i det obeskrifligt glädjestrålande, antitungusiska sällskapet 5 I. T., som i dessa rader besjunger sitt första inträde i den goda stad, der jag för tillfället bettoner mig; men det är alltid bra att börja med ett klassiskt citat. Det ser mycket mera lärdt ut, än en så vanlig öfverskrift som: Göteborg den 11 Juni 1869. Jag är nemligen nu i Göteborg och residerar på Göta källare, n:r 58 — hvarom jag har äran avertera! ina ärade läsare, hinsidan Sundet — det vill säga: på den danska sidan, ty för närvarande befinner jag mig, som sagdt, på den svenska — känna naturligtvis allesammans Göteborg, Sverges näst största stad, belägen vid Göta elfs utlopp, räknande omkring 60,000 invånare o. s. V. 0.8. V.— Naturligtvis! Hvem kan i våra belästa och beresta tider på en fråga sådan som ofvanstående svara annat än: ja, naturligtvis! —? Men det finns många slag af kännedom. Jag vagar helt visst, utan att förnärma, göra den förutsättning, att blott ett försvinnande litet antal känner denna goda stad personligt och mycket intimt; till och med bland dem, som varit hitötver, är det ej många, som känna den mer än till utseendet. och från gatan — hvilket snarare är att misskänna än att känna den — och de allra flesta känna otvifvelaktigt Göteborg på samma sätt, som de andra svenskarne säga, att göteborgarne känna Vår Herre — det vill säga: par renommåex. en att vara bekantapar renommåe kan ej många vara tjenta med, och Göteborg lika litet som någon annan. Den, som vill vara fördelaktigt omtalad af alla, måste aldrig vara annorlunda än andra och framförallt icke gå före någon, och då Göteborg för det första är en ganska egendomlig stad och för det andra går framåt med sjumilsstöflor, följer af sig sjelft, att omtalandet blir derefter. Ifall jag skulle personificera Göta rikes hufvudstad såsom en man, skulle jag bäst teckna förhållandet sålunda: Par renommge lärer man känna honom såsom en mycket duglig och solid affärsman, respektabel, men obehaglig, icke så litet penningdryg, i hög grad belåten med sig sjelf, när det är fråga om att göra sig till förste man, ett fullkomligt svenskt motstycke till hans lilla danska slägting: Hr Odense derborta på Fyen. På gatan vionet han icke heller lätt någons hjerta. Man säger vid första ögonkastet: det är en präktig karl, men, bevare oss!, hvad han ser tvär och kantig och tråkig ut. Hans fysiognomi påminner oss ovilkorligt om stora multiplikationstabellen — han är bestämdt grosshandlare till börd och materialist till trosbekännelse! Och hvad han har brådtom! Låt oss skynda bort och inte störa honom i hans affärer! Vid närmare bekantskap ser man först hans oda sidor, och ju närmare man Jär känna onom, desto flera sådana sidor uppdagar man samtidigt med, att det frånstötande i hans egenheter bortfaller. Då lär man tillfullo värdera hans soliditet; man blir öfvertygad om, att han hörer till dem, hvilka ovilkorligt måste misskännas af en främling, emedan de trotsa på valspråket: icke synas, utan vara; man finner, att han visserligen framförallt är en praktisk man, men att han det oaktadt med värme sträfvar för de ideella intressena, och att han är i stånd att bringa dessa större offer, än de äro vana att göra räkning på hos flertalet af dem, som orda vidt och bredt om de stora ideerna; man märker, att han är bättre som vän än som sällskapskarl, och att han hemma hos sig utvecklar en mängd af de älskvärda egenskaper, som han icke visar ute j verlden. För att närmare förklara denna jemförelse, skall jag för dem, som ej ens fran gatany känna Göteborg, beskrifva det första intryck, det gör på en främling. Staden är ung. Detta ären egenskap, som allaredan gifver den en viss stelhet. Liksom man i en rock, sor2 ännu icke fallit i sina naturliga veck och alltid har något uniformsaktigt med sig, är generad, så känner man sig ej så lätt hemmastadd i en stad, som är anlagd efter lineal och ieke har ett enda gammalt trefligt ruckel med gafvein ut åt gatan, en enda smal Peder-MadsensGang eller en enda krumbugti hufvadgata som Kjöbenhavns gamla hederliga Vimmelskaft. De breda gatorna, den förträffliga stenläggningen, de ypperliga trottoarerna, den dubbla raden hvarandra korsande kanaler, hvaröfver ett helt tjog vackra broar äro slagna, och helå stadens i stor stil hållna anläggning tyda på en hufvudstad under dess uppväxt, medan husens höjd, som blott undantagsvis öfverskrider bottenvåningen och I å 2 etager, starkt påminner om en småem Äfven trafiken på de präktiga breda: gatorna saknar i en hufvudstadsbos ögon nåsot, son: visserligen är allt annat än nyttigt, nen som i alla fall icke gerna kan undvaras i on stor stad, nemligen dessa himlens fåglar, som hvarken så eller uppskära eller församla i ladorna, men oförtrutet flyga gata upp och sata ned; jag menar de flanerande med, vasa och medborgarinnor, som bidraga så