står här i full sommarprakt och värmen är om dagarne nästan tryckande; qvällarne deremot något kyliga. Men medel mot både det ena och det andra finnas att tillgå antingen i Neustadt uti det rikt eklärerade Waldschlösschen, eller i Altstadt uti Helbigs etablissement, som ligger vid stranden af Elbe och mycket påminner om Strömparterren, eller i Grosse Garten några stenkast utanför staden, eller i hundratals andra inbjudande Vergnigungsgärtenn. Eller också, om man har smak för storartade öfverraskningar, gör man en tur pr ångbåt ut till sachsiska Schweiz, och hvilken, som varit i Dresden, har väl försummat något sådant! Man väntar sig naturligtvis något utomordentligt efter alla de beskrifningar, som gjorts öfver detta naturliga konstverk och förhoppningarne bli icke heller svikna, Den, som en gång stått på stenbron uppe på Bastei och kastat en blick ned i de skogbevuxna afgrurlerna, den medför derifrån ett själsupplyftande minne för hela lifvet. Och hvilka besynnerliga figurer dessa sandstensklippor bilda, sedan! Der ett aphufvud med nattmössa; der en kejsarkrona; der en profil af Marie Antoinette; der ett får; der en dödskalle; der — ja, tänk så besynnerligt! En af klipporna har man, då de först uppmärksammades, liknat vid en fabrik med sin långa skorsten, men sedan jernvägarne kommit i gång, har man funnit den vara ett fullständigt lokomotiv. Otaliga namn och inskriptioner äro af resande inhuggna i bergväggarne; men högst på en af branterna, så högt, att man icke kan förstå huru en menniskohand kunnat nå ditupp, tronar det egendomliga namnet Kiselak. Som bekant är, antages detta namn ha tillhört en resande wienerstudent och påträffas litet hvarstädes, eburu alltid på de högsta bergspetsar. Just som jag stod försjunken i åskådandet af den imposanta taflan nåddes mitt öra af tredje aktens final ur Pariserlif. Det var en messingssextett, som blåste taffelmusik vid värdshuset på bergstoppen. Men den gången hade Offenbach ingen inverkan på mig. Från Bastei är blott en halftimmas väg till Königsstein. Det gick åt en timma i oupphörligt uppstigande för att nå fästningsportarne. Men så var det nästan ännu mer påkostande att komma utföre, ty man så odt som tvingades att springa hela vägen. ästningen ligger 865 fot öfver Elben och man har derifrån en af de vidsträcktaste utsigter. Byggnaderna i staden vid fästningens fot förefalla som små leksaker. Någon lag mot djurplågare måtte icke finnas, ty, under fena och svordomar, körde man ofantiga hästlass uppföre branterna. Besättninen är hälften preussisk och hälften sachsisk. tt par svenska kanoner finnas på vallarne, I värdshussalen förevisades mig en kolossal träbild af Bacchus och dito några statyer, de enda lemningarne, som återstå af det stora vinfatet, som den från Carl XII:s krig bekante kurfursten August lät bygga och uppställa i fästningskällaren, och som rymde nio åmar mera än Heidelbergerfatet. I början af detta århundrade föll det tillsammans och förstördes. Dresdens kungliga teater är känd för att vara en af Tysklands förnämsta scener. Både skådespelet och operan stå här mycket högt. Så mycket mera hedrande för Sverge är det då, att en af de förnämsta artisterna, hr Labatt, är svensk. Han har i de partier, han utfört, gjort stormande lycka och är pls isynnerhet damernas, gunstling. uketter och kransar hemsändas korgtals till hans bostad efter hvarje uppträdande. Senast har han sjungit i Hugenotterna och inropats icke mindre än sex gånger. Också har hans stämma både till klang och färg vunnit ofantligt. Icke mindre än åtta nya operor på tyska språket har han inöfvat under sin vistelse här och skall snart uppträda i den nionde: Lucie Denna flit har teaterdirektionen beaktadt och sjelfmant uppökat hr Labatts gage, så att han för nästa spelår räknar ungefär 13,000 riksdaler svenskt i lön — en summa, som aldrig kan påräknas i vårt fattiga Sverge. I måndags skulle han sjunga uti Webers Euryanthe, men i anseende till en af damernas sjukdom, blef spektaklet ändradt, så att jag gick miste om att få höra denna opera, hvilken lär ha gifvits hos oss på tjugueller tretiotalet, En tenorist från hofteatern i Darmstadt har gasterat i Martha och i Norma, men utan att göra lycka. Han är ingenting emot vår Labatt, säga Dresdenerborna. I går var det på dagen tre år sedan hr L. debuterade på tiljan. Hans första roll var Tamino i Trollflöjten. En liten festmiddag, bivistad af en del af Dresdenerteaterns artister och några härvarande svenskar, hade arrangerats å Belvedere. Skålen för dagens hjelte föreslogs i hjertliga ordalag af hr ichatschek. Vidare för Sverges sångare i allmänhet af regissören hr Schloss, för hela svenska nationen af balettmästen Pohlo. s. v. Under skämt och glam förflöt dagen. .E:t högst angenämt intryck gjorde några bekanta qvartetter, sjungna af hrr Tichatschek, Labatt, Köhler (Dresdens Willman) och Arpi, en broder till Upsalasångens anförare. Kongl. kammarmusikus Dente uppehåller sig för närvarande i Dresden. Vidare vistas här norske skalden och teaterförfattaren Ibsen. Han har skrifvit ett nytt lustspel i fem akter, benämndt De unges Förbund, som han ämnar erbj da någon Co AL ro egg ce