et VOAV den ett djupt ärr, som han förgäfves sökte dölja med ett par tonna polissonger. Fult väder för en lustresa, i dag, sade värden och såg på mig med ett satiriskt småleende. . Kanske det inte är en lustresa, svarade Jag litet torrt. Det kommer få andra resande hitåt nu, sade mannen med de onda ögonen. Jernvägarne hafva gjort landsbygden till en ödemark, och vägarne der äro likaså dåliga, som de voro för tre hundra år sedan. De äro goda nog för dem som äro tvungna att färdas förbi här, svarade jag sorglöst, och några andra skulle jag ej tro bry sig om att resa fram här. Vill ni inte stiga in i skänkrummet? sade värden hastigt och såg mig rakt i ansigtet. Jag har aldrig kännt större motvilja för något, än den jag nu erfor vid denne mans inbjudning att stiga öfver hans dörrtröskel. Men, jag kunde ingenting annat göra. Min häst hade redan börjat tuggga sin hafre, så att jag hade icke längre någon förevändning att dröja i stallet. Att gå ut att spatserai störtregnet kunde icke komma i fråga, och att sitta qvar i min acaleche hade varit ett alltför tydligt tecken till misstroende. Dessutom hade jag ingenting förtärt sedan morgonen, och jag behöfde verkligen äta middag. Det återstod mig således blott att antaga min otreflige väns inbjudning. Han gick före mig uppför en lång trappa scm ledde till värdshusbyggnadens inre. Det rum, hvari jag inträdde genom den vid öfversta trappsteget belägna dörren, var ett af dessa rum som af ett öfvermått af dagsljus, icke blott förblifva oupplysta utan ock, till och med deraf blifva ännu dystrare. Ibland antager verkligen ljuset en sådan karakter,