mn Om dagsverksskyldigheten. I. Den dagsverksskyldighat, dm hvilken i föregående artikel i detta ämne är taladt, härdde sig i Tyskland och Frankrike från förhållanden under medeltider, då den del af den eröfrade jorden, som eröfrarne sjelfva ej ansågo sig hinna att bruka, utdelades åt lif. egna mot dagsverken och andra prestationer. å jordlotterna voro större än att de kunde skötas endast af lifegna, upplätos delar deraf äfven åt fria, hvilka sålunda kommo i ett personligt beroende af godsherren. Vidare gaf den privilegierade domsrätt, som konunen, adlen och de andliga åtnjöto öfver alla, vilka voro bosatta på deras gods, anledning dertill, att en mängd fria, för att undgå de offentliga embetsmännens förtryck, anhöllo att få komma i åtnjutande af beskydd at mäktiga män och stiftelser mot vissa prestationer såsom vedergällning. Sedan derefter, mot slutet af medeltiden och början af nyare tiden, romerska rätten blifvit allmän, började man tillämpa dess stadganden om emfyteusis och arrende på den jord, som genom sådant skydd kommit i beroende af godsherrar, och på detta sätt Ringo de verklige egarne miste om sin jord och blefvo allenast brukare, tills. efter lifegenskapens upphäfvande, äfven eganderätten till jord, fri från tryckande servituter, återställdes på sätt omförmäldt blifvit. I Danmark, liksom i den öfriga norden, har jordegendom väl ursprungligen uppkommit, icke genom eröfring, utan genom odling af det öde liggande landet, men äfven i Danmark hade i forntiden för de sjelfegande bönderna inträdt ett behof af försvar mot för