ar författarlthåns vana att drämatisera ro maner, hvilket företag hon uppfeitat ytlig och mer mekaniskt än vedervort; och seda har grundfelet förblifvit stående. Häraf för klaras dessa alltjemnt återkommande redo görelser. för hvad som tilldragit sig före oc! utom den egentliga handlingen, häraf denna egen torftighet samt den brist på dramatisl åskådlighet hennes figurer vanligen röja. De nu förevarande stycket lemnar ett nytt och slående bevis för fru Birch-Pfeiffers oför. måga att skilja mellan roman och drama ehuru hon denna gång, oss veterligen, sjel uppfunnit ämnet. Handlingens utveckling hvilar på en del motiv, som för det första ligga utanför henne och för det andra hemlighållas ända till slutet. Men detta är just raka motsatsen af hvad dramat kräfver, hvars förlopp måste ligga under våra ögon, och hvars alla motiv (d. ä. rörelsekrafter) från början böra framstå fullt klara och fattliga. Ett ganska upplysande exempel på huru ett grundtema sådant som det i Hvem är hon?, eller en okänd persons uppdagande, skall rätteligen behandlas i dramat, lemnar Dramatiska teaterns näst föregående nyhet Sarah Multon. Der är också hufvudpersonen en för sin omgifning, utom en, obekant; men författaren har genast vid hennes första inträde gjort åskådarne förtrogna med hennes hemlighet — och så fattar man intresse för och följer gerna hela utvecklingen. I Hvem är hon? åter kräfves ea oupphörligt återvändande apparat af berättelser och undersökningar för att utreda — hvad? Jo, att Valerie Legrand är laglig dotter till en fransk ädling och således kan utan skrupler äkta en hederlig landtjunkare, vicomte de Saint-Val. Men detta förfarande, nyfikenhetens spännande genom en följd af hemligheter, som småningom uppdagas, är just det som romanen, och endast den, tillåter. Der skola händelserna framflyta lugnt och Jemnt såsom i verkligheten; der kan läsaren genom fina själsanalyser eller glänsande skilringar hållas skadeslös för de prof, på hvilka hans tålamod eller hans nyfikenhet sättas; der slutligen medger det vidå utrymmet en utveckling af alla motiv, som dramats strängare form och knappare tidsmått förbjuda. Denna skilnad mellan roman och drama är af högsta vigt att noga fasthålla; ty på dess förbiseende hvilar i grunden en stor del af de fel, som vanligen begås i de originala dramatiska alster, vår litteratur i allt rikare mängd begynner framte. Tar man emellertid en gång hela detta falska kompositionssätt för godt, så inse vi ej, hvarför just Hvem är hon? skulle vara sämre än det stora flertalet af Birch-Pfeiffers stycken. Det är samma hvardapliga strid mellan last och dygd, den förra i en lysande, en senare i en ringa skepnad, som eljest genomgår hennes arbeten; och den lilla pikanta Faut-gout som peruker och styfkjortlar, puder, värjor och solfjädrar, och den nätt ramskymtande franska revolutionen sätta på den omsorgsfulla anrättningen är ju ingalunda att förkasta. För öfrigt är stycket i god menin teatraliskt, i det att det lämpar sig för spelning och ger de utförande ganska vackra tillfällen till att utmärka sig. Grefvionan de La Vergne har en ganska utmärkt representant i fru Kinmanson, hvars. första försök att spela gumma sålunda slagit förträffligt ut. Fröken Lindqvist ger den unga Valeries roll med styrka och behag och har här ånyo rättfärdigat de stora förboppningar, publiken fäst vid henne; och frå Almlöt som Lenormand visar utmärkt måtta och smak i återgifvandet af detta parti, som lätt kunde förledt en mindre skarpsynt framställarinna till en. liten etude i ecole sataniques stil. Fröken Nermans markisinna har ej velat lyckas, synbarligen emeda rollen går alldeles utanför kretsen af hennes begåfning; att för den, som vant sig spela unga känslofulla flickor, återgifvandet af en häftig, intrigant och styfsint karakter skulle utfalla temligen klent, borde väl ej ha varit svårt för vederbörande att på förhand inse. Arr Fredriksson, Elmlund och Hansson göra itt till för att i öfrigt framställa stycket i in fördelaktigaste dager. Kostymerna röja len omvårdnad i afseende å trohet, som man numera vant sig att finna på denna scen,