sin del var också van att föga fråga efter hårdt väder, och hade dessutom ett mål i sigte, som fullt sysselsatte hans tankar; vinden svepte förbi honom också utan att blifva mycket bemärkt, fortsatte sin väg och gick att kyssa Kittys kind. Deras väg hade fört dem än långs kusten, der de bruna klipporna klyfva vattnet i stora elare af skum, än längre in i landet, der ordom ödsliga och vilda mossar nu odlades, än förbi ensamma byar med fattiga stugor eller jordkulor, än genom en stad eller två med en gammal kyrka och en marknadsplats. Men slutligen — alltjemt genom ett sparsamt bebygdt land och öfver stora vidder — hade de kommit på den rätta, stora walesiska mossen, i grannskapet af Lanrean. Här mötte dem blott knotiga grufarbetare, spöklika gestalter, med metallmasker till ansigten, öfverdragna med tennoch kopparrök ; der stodo ensliga uppfordringsverk på aflägsna höjder; der åter voro hjul och kedjor och stolpar, som vredo sig kring kullarne, det enda tecknet till att landskapet ej var menniskotomt; men för det mesta hade den tjutande stormen, som likt ett uppretadt vilddjur ryckte och slet i bjulen, hela maskineriet för sig ensam. Det är underligt i alla fall, sade kaptenen och såg sig om på den bruna öknen med dess fattiga mossa och stripiga starrgräs, att denna vår jord på alla ställen är så lik menniskorna som bo derpå! Här är ett land, rikt på dolda skatter, och det sätter på sig de fattigaste, eländigaste trasor, och vill se ut som om det var så armt att det ej ens hade bete för en ko. Alldeles som en giribuk — inte sannt? Men de ha sökt upp den giriges skattegömma, svarade hans unge reskamrat och