Den sceniska uppsättningen af Förtrollade kattem. Herr Redaktör! — Fiat justitia! I eder ärade tidving, och; jag tror i allå andra, hafva hrr recensenter uttalat sig med loford öfver uppsältningen af Ivar Hallströms nya opera Deu förtrollade katten.. Man har ordat om smak, omsorg; skicklighet och Gud vet hvad allt — liksom hade det gällt att bedöma något verkligen förtjenstfullt och icke ett fö-fuskadt. lippverk, hvars mötstycke insändaren under sin långa verksamhet vid teatern: endast skådat på landsortens, scener. Hvart hafva då lrr recensenters blick. och omdömesförmåga tagit vägen? Hafva de väl med den gul-röda (hvarför just gul-röd; då Katarina är starkt brunett?) katten krupit ned i den mekaniska stolen, eller hafvå de flugit bort i den s. k. vandrande skögen? Att en sådan teaterpublik sön Stockholms kan för ett ögonblick låta hänföra sig af något så mirakulöst (!) som ei-rörlig fonddekoration är förlåtligt, men en kritiker fr väl icke så lätt låta förbluffa sig, och allra minst her Stockholms-recensenter,. hvilka under en följd af år vårit vana vid att se och bedöma en Robergst ock Ahlgrenssons artistiskt fulländade uppsättningar, till hvilka Europas förnämsta scener icke kunna visa motstycken! Och nu jublar män öfver denna pörtrollade katt! Se här några små detaljanmä kningar, mina hrr konstdomare, gripna ur detta kaos af. misstag, som kallas. den sceniska uppsättnivgen at Den förtrollade katten. I sågen tvifvelsutan, för att börja med början, att katten vaärgul-röd; hvarför har man valt denna färg på katt-och på den sedermera förvandlade kattens bräm, då rollens innghafvaringå har korpsvart hår? Ligger det sandt förnuft i ett sådant val? Hvartör då ieke också låta Katarina dölja sitt yppiga håt under: Alisons eldröda perak; (det ljufva minnet från Riddar Blåskägg, som man trugat på den stackars fra Strandberg)? Det hade åtminstone funnits konseqvens i en sådan anordning, ehuru besynnerlig den äni öfrigt hade varit. Hvarför låter man vidare den simpla trästolen förvaudia sig till en. divan? Katten somnar i en trästol och vaknar upp i en svällande divan, som sedermera drages ut genom väggen, allt under det att dekorationen i öfrigt blir oförändrad. Huru vill man försvara divanens tillkomst i Tristans torftiga hydda ? Hvad. har den der att göra? Hvarför icke låta katten vakna på n Nikadana stol som den,. hvarpå den iosomnåt? (Detta är ej allenast aittörbart, utan ganska enkelt, hrr teatermaskinister!) Och alla dessa kostymförvandlingar — hvarför utför mn dem på det gamla, i utlandet numera i de flesta fall bortlagde sättet att låta kostymeraa dragas ned genom en lucka i goltvet, i stället för att låta förvandlingarne, der så ske kan, verkställas på kroppen. Detta är effektfullt, detta är någenting här nytt! Det hade kanske kunnat förskaffa äfven teaterskräddaren samma ära som nå kovimit kör indströn och Jansson till del: inropningar! idare, hafven I färgsinne, minä herrar 1ecensenter?. Det ser besynnerligt ut med den saken, då I kunnat undgå att bemärka den matta, intetsägande färgton, som utmärker alla de nyare dekorationerna — detta suddiga grått-i-grått.... Kunnen I verkligen finna den applåd berättigad, som mottog första vyen i det rörliga landskapet — de de, smörgula, sädesfälten och det i lac skapet? Funnen I verkiigen pa vy så utförd, att den berättigar sin re till epitetet den talangfulle? Och rtsättningen sedan! Är den, värd. Sverges ta scen? Ett råd vill jag gifva er: rådgen en målare, en arist nästa gång I bedömen en teaterdekoration! Nu utsättep I er för, att mån skrattar åt er, och I gören