ma att af verkligheten motsvaras. — Till et sådant lutikelt område Hör tron på lagstift hillgeris Ällmakt, intillöiocen om representa Heneus skyldighet att abjelpa alla olägen heter, äfven der det ligger utom menskli förmåga att afbjelpa dem, uppfattningen a samhället sågoti titt löst aggregat, livilke Hör som helst och huru som helst kan om stöpas, med mera dylikt. Men äfven mer frånräknande af dessa falska föreställninga öch ötverdriftia änspråk, hafva vi måhänd: likaväl törtjent den stränga domen, som de välvilliga erkännandet Vitsordet derom tillör I arda händelser icke oss sjelfva att lemna, Men rätt hafva dock äfven viatt tänka hvad vi vilja om de första stegen, som af oss blifvit trampade på den bana, hvilken den nya riksdagsordningen öppnat. Nåväl — hysa vi då ännu samma förhoppningar eller samma farhågor som när vi här församlades i början af året 1867? Jag vågar tro, att det i allmänhet icke så förhåller sig. En ökad erfarenhet här säkert skingrat mången illusion, men på samma gång traligtvis äfven mången, örg såm stärkt orvertygelsen, utb den inRrda törändringen i vårt samhbällsskick skallämed Guds hjelp, lända fosterlandet till välsignelse. Män, valde ur snart sagdt alla folkklasser, med olika uppfostran, olika traditioner från hemlifvet, olika bildningsgrad och olika samhällsställning hafva på detta räm dägligen utbytt åsigter om hvad Som för landet varit nödigt och nyttigt. Åsigterna hafva varit delade och besluten måhända icke alltid blifvit de förträffligas e; men aldrig har, mig veterligen, den ene afsigtligt brustit i aktning mot den andre, aldrig den ena klassen sökt att undertrycka den andra, aldrig ötverlägsenheten förödmjukat den svagare; En skarpare spänning med sina menliga följder hade dock lätt kunnat iaträffa, såvida det är sannt, att ekonomiskt bryderi vanligen inverkar ofördelaktigt på den lugna klokhet, som är första vilkoret för hvarje rådplägande församlings helsa. IHvarföre skulle vi icke då hafva anledning att till ett vackert minne knyta ett likartadt hopp; hvarföre skulle viicketro på framtiden och vårt folks sunda förstånd att städse låta sig representeras genom ombud, som äro det vigtiga kallet vuxna och med tillräckliga insigter förena ärlig vilja? -Måtte blott tillfälliga passioner ej bindra ögat från att uppsöka dugligheten hvarhelst den finnes. Sjelf undviker hon nog uycket att tränga sig fram till andras förtroende som hon föraktar konsten att värda kappan efter dagens mehingsvindar. Hennes segrar eller hennes nederlag skola snart blifva uppenbara. Hvad jag för egen del helst minnes från den förflutna tiden är den godhet, det öfverseende och den vänskap I, mine herrar, hafVen visat min ringa person. Då jag emottog talmansbefattningen, tänkte jag icke högt om mig sjelf, men jag tänkte högt om eder och har derför fått till lön det största förtroende, hvarmed en medborgare kan hedra Jag saknar ord för att uttrycka min ta samhet och kan endast bedja eder vara öfvertygade, att hvad I gifvit mig är i mitt hjertas innersta djup för alltid bevaradt. Till denna behållninvg räknar jag särskildt hågkomsten af den vördade man, som konungen ställt vid min sida för att, när så varit behöfligt, intaga min plats. Emottag, herr vice talman, min uppriktiga erkänsla för troget bistånd och var förvissad att den icke upphör med vår sammanvaro inom dessa murar. Likaledes anhåller jag att få betyga Kammarens herr sekreterare och de tjenstemän, som biträdt honom, min synnerliga tillfredsställelse och högaktning. Men hvarför skulle jag vidare försöka att uppräkna några vissa, då jag här haft omkring mig ett par hundra gäldenärer, till hvilkaj jag står i enahanda förbindelse? I hafven bittills allesamman förstått mig utan mångordighet, och I skolen äfven göra det nu,l. då jag till enhvar ställer ett kort och varmt. tack för den tid, som varit. Kanhända får äfven i den kommande hos eder fortlefva något vänligt minne af Andra kammarens förste talman. Och härmed nog om både det förflutna ! och hvad som stundar; ty hvarje afsked har sin smärta, hvilken icke onödigtvis bör uttänjas. Låtom oss alltså skiljas, för att återgå till de verkningskretsar, inom hvilka våra lefnadsuppgifter företrädesvis skola lösas. Hvem känner det också icke vara lyckligast att der få i stillhet sköta sitt kall, äfven om det är aldrig så ringa, och hvem förstår icke att ur den trohet, som der utöfvas, strömma samhällets lifskrafter. Så gifve då Han, som j? styr det lilla såväl som det stora i verlden, sin nåd till all god gerning och beskydde hemmens frid. I Hans mäktiga hand öfverlemna vi allt det för oss dyrbaraste, då vi nu sluta våra förhandlingar med samma bön, hvarmed de började: Gud bevare konungen och fäderneslandet! i Hr Hierta framförde härefter å Kamma; rens vägnar dess tacksägelse till biskop Sund-; 1 t f I Å i berg för det utmärkta sätt, hvarpå han fyllt talareplatsen, erinrande dervid om den större betydelse afskedet denna gång hade, då antagligen många af Kammarens ledamöter ej mer skulle här möta den värderade talmannen, hos hvilken den treåriga sammanvaron lärt dem värdera icke blott förståndets utan äfven hjertats egenskaper. Det var, sade hr Hierta, sjelfva menniskan, den under den offentliga befattningen framträdande enskilda personligheten, och dess så att säga magnetiska inflytande, som hade möjliggjort en enighet, större än någon vågat hoppas. Afsked. K. M:t har uppå ansökning, beviljat afsked för kronofogden i Marks, Wedens och Bollebygds häraders fögderi af Elfsborgs län, A. Sjöberg. — Teaterkomite. Sedan förste direktören för K Mets hafkanell och toatrar hace K