NYA TAPLOR I GAMLA RAMAR). Öriginalstycken ar Thora B. L Kärlekens Altare. En lång korridor, bruten i sandsten, hade tagit vid, der trappan slutat. På några ställen) sänkte sig korridorens tak så lågt, att man. måste böja sig nästan dubbel för att kunna assera. På andra ställen var detta tak så ögt öfver vandrarnes hufvuden, att deras blickar icke kunde nå deti halfdunklet. Öfverallt droppade fuktighet ned från taket. Jag tror att den här promenaden aldrig silntar,, yttrade en af målarne. Vi måste framåt. Atergång är icke möjlig, förklarade en annan. Aldrig har jag föreställt mig att jag på detta sätt skulle intränga i Montmartres inelfvor, reflekterade med hög röst den tredje. Det var en ganska egendomlig promenad. Den i berget brutna gången var så smal, att de framträngande måste gå en och en efter hvarandra, Anatole gick ispetsen och sörjde för-upplysningen, hvilken dock var endast en half upplysning. — Med ena handen höll han lyktan, med den andra bronssvärdet, som oupphörligt skrapade mot sidoväggarne. Ioftr honom följde Jaune-de-Chröme med flintyxan, och Bleu-de-Prusse med den gamla hellebarden slutade tåget. Lyktskenet föll starkast på Anatoles lik4) 50 A. B. nr 76, 77, 79, 80, 83, 81, 89, 91, 92, 95, 97, 101 och 104 (B).