dylik uppgift, och att ingen svårighet kan möta att i detta afseende förebringa nödig motbevisning, Deremot nå det medgifvas, att det. förslag utskottet går att framställa ika utet som något annat utesluter möjligeten deraf att straffet någon gång kan träffa en annan än gerningsmannen. ck synes det utskottet som om den röfning af domstol voktryckarens uppgift 4 detta hänseende Sgulle underkastas, äfvensom svårigheten att anskaffa en el ansvaring, sedan en skrift redan är åtalad och sannolikheten af strafts ådömande uppenbar, skulle göra dylika fall åtminstone vida sällsyntare än nu är förbållandet. Mot en anmärkning som jemväl blifvit framställd, att nemligen rättigheten att öfver underrätts beslut, i fråga om hvem som skall bära ansvaret för en åtalad skrift, anföra särskilda besvär, icke skulle låta sig förena med den skyndsamhet lagen föreskritver vid handläggning af tryckfrihetsmål, torde böra erinras, att, om ock domstolarne fått sig ålagdt att handlägga tryckfrihetsmål med all den skyndsamhet, som iakttagandet af de i lag bestämda former finnes tillåta, lagstiftaren dock icke får af ett allt för stort afseeode å fördelarne af målens skyndsamma atgörande afhålla sig från att ordna dessa förmer på ett sätt, som framför allt afser att betrygga målens behöriga utredning. Att genom antagandet af utskottets förslag någon inskränkning i tryckfriheten icke kan ega rum, ligger för öppen dag; tvärtom skulle ett genom nuvarande tryckfrihetsförordning i strid mot 86 regeringsformen i förväg lagdt hinder för utgifvande af periodisk skrift upphöra, derigenom att föreskriften om uttagande af tillståndsbevis för sådant ändamål komme att utgå. Hvarje farhåga att boktryckaren skulle nödgas utöfva något slag af censur öfver skrifter, hvilka hos honom till teyckning inlemnades, måste försvinna, när män besinnar, att boktryckaren endast behöfver anskaffa bevis om hvem som ombesörjt en skrifts utgifvande för att under alla omständigheter kunna fria sig från ansvar för dess innehåll. Den omtanka man af boktryckaren fordrar är icke af annan beskaffenhet än den han redan nu måste iakttaga för att skydda sig mot ekonomisk förlust, att nemligen tillse huru han skall kunna leda i bevis med hvilken person han inlåtit sig i aftal. Slutligen torde icke böra lemnas dänmärkt att verkningarna af de förändringar i tryckfrihetslagstiftningen utskottet föreslår skulle göra sig gällande endast inom ett helt litet område. Den ojemförligt största delen af den periodiska pressen blefve af dem alls icke berörd. På sätt af upplysningar, som blifvit inom utskottet lemnade, fram år, är nemligen redan nu den verklige utgifvarens ansvarighet, hvartill beslutet velat komma, i allmänhet en sanning. Endast ett fåtal tidingar lära begagna legda ansvaringar. För landsortstidningarna äro i allmänhet boktryckarne sjelfva ansvarige, och detta är förhållandet med alla dagligen utkommande tidningar i hela landet. I nära samband med de härunder föreslagna bestämmelserna om ansvarighet för tryckt skrift stå en del andra förändringar i tryckfrihetsförordningen. Skilnaden mellan periodisk och annan skrift bör borttagas såsom onödig och dessutom nästan omöjlig att med fullkomlig noggrannhet bestämma. Det finnes icke heller något skäl hvarföre till exempel utgifvaren af en periodisk skrift skall, såsom nu är fallet för en begången förbrytelse, straffas hårdare än författaren af en flygskrift, hvilken sistnämnde icke sällan är at vida farligare beskaffenhet än dagbladet. — Att, på sätt en motionär föreslagit, föreskrifva utsättande af utgitvarens namn å hvarje nummer af ett dagblad, skulle just i de fall, då man deraf väntat någon verklig fördel, visa sig overksamt, emedan en sådan föreskrift vore egnad att lika lätt som tillståndsbeviset föranleda till missbruk, hvarjemte den kunde ee hinder i vägen för den brottsliges bestraffning, ifall namnets utsättande skulle gälla såsom lagligt bevisningsmedel. När domstol skall, på sätt utskottet föreslagit, pröfva bevisningsmedlens halt, blifver någon särskild föreskrift om offentliggörandet af utgifvarens namn utan allt ändamål. På de ställen i tr ckfrihetsförordningen, der författare är omtalad. såsom ansvarig för. en skrifts innehåll, har detta ord blifvit utbytt mot utgifvare, dels med afseende på periodiska skrifter, hvilkas utgifvare, utan afseende på att flere författare till sådana skrifter medverka, i 1 S 7 mom, uttryckligen förklaras böra såsom törfattare anses, dels emedan utgifvaren, såsom den hvilken gifver skriften sin slutliga form och bestämmer dess offentliggörande, rätteligen synes böra ansvara för dess innehåll. I fråga om skrifter, som ej kunna räknas till den periodiska pressen, torde under vanliga förhållanden utgifvare och författare vara samma person. Med afseende derpå, att för utgifvande af dagblad eller periodisk skrift hittills fordrats god frejd, samt på de i k. förordningen anfående utvidgad näringsfrihet den 18 Juni 864 stadgade viikor för idkande af näring, har det ansetts lämpligt, att i tryckfrihetsförordningen intaga en föreskrift derom, att egaren af boktryckeri bör ega god frejd samt rada öfver sig och sitt gods.