frågan, om landtbrukets lånetillgång minskats hos kapitalisterna och i stället förlagts til privatbankerna och om dessa banker äro skuld till betrycket. Enligt ett officielt yttrande utgjorde 1831 hela den i fastighet på landet intecknade skulden 106,895,305 rdr. Enligt författarens kalkyler måste den 1857 ha utgjort högst 488,354,135 och 1867 minst 598,985,121. Att detta ingalunda kan anses för högt beräknadt, visar sig deraf, att justitiestatsministern anser sig kunna antaga att vid 1865 års slut inteckningarne i landtfastighet med mer än 750 millioner öfverskjuta inteckningsbeloppet 11831. Då sålunda skuldsättningen ofantligt ökats, så måste talet förfalla om bankerna som konkurrenter om och förbrukare af kapital, som förut varit till landtbrukets disposition. Landtfastighet begagnar nu vida högre lånesumma än fordom i intecknadt kapital, och derutöfver har rörelsen fått tillfälle till ytterligare lån i bankerna. Denna ökade tillgång kan ej rubriceras som en minskning, hvilken vållat rörelsens öfverklagade betryck. Den enda andel bankerna ha iden tryckta ställningen, anser författaren vara, att de, genom den lätthet de erbjudit att erhålla lån på fingerade säkerheter, underhjelpt systemet att lefva på kredit.