ej ett litet minne, som för andra är värdelöst, men för mig mycket dyrbart. Det är detta röda sidenlif, som utgjorde en del af min moders bruddrägt, sedan det förut tjenat min mormor till samma ändamål. Vill ni taga det? Enkans skärf mottogs med tacksamhet och blef ej heller utan frukt, ty en stund derefter köptes hennes gåfva at enkedrottningen och det för en icke obetydlig summa. Den fattiga enkan har på detta sätt skänkt bröd åt många nödlidande i den aflägsna hemorten, och, om hon läser detta, meddelas henne härigenom, att enkedrottningen med sin vanliga godhet tillkännagifvit, att det anspråkslösa men kära familjminne, som det godhjertade fattiga fruntimret velat afhända sig, kan af henne återhemtas hos den höga köparinnan. Sent på lördagsaftonen, då de församlade stodo i beredskap att aflägsna sig, närmade sig till en af damerna ett litet barn, en fattig flicka, som tycktes vara omkring åtta år, och med mycken blyghet hviskade hon fram en anhållan, att bazaren måtte taga emot ett par små muddar, som hon virkat för att försäljas. Bredvid muddarna låg ett pappersblad med några enkla, barnsliga verser, som underrättade att den lilla spart sin slant till garn för att glädja de arma och derför bad hon så hjertinnerligt att någon måtte köpa hennes gåfva. (D. B.)