Hos redaktionen af Aftonbladet anhålles vördsamt om införande af nedanstående adress; Till svenska folket! Det lärer icke kunna förnekas, att, i stället för Aet framåtskridande i alla riktningar, hvilket man väntade såsom en frukt af den efter mångårig kimp genomförda representationsreformen, lösningen af de flesta samhällsfrågor af större och mera omfattande vigt blifvit på det betänkligaste vis fördröjd eller hämmad. Orsakerna härtill äro utan tvifvel många. Att närmare redogöra derför, är här obehöfligt. Det är emellertid ett obestridligt faktum, att de konservativa intressena, såväl inom som utom representationen, för närvarande hafva en alltför stor och för samhällets välfärd skadlig öfvervigt. En olitisk reaktion hotar att på ett vådligt sätt förlama, att icke säga qväfva, den inre utveckling, Bom är så nödvändig för betryggande af ett litet folks yttre sjelfständighet. Att regeringen i afseende på de stora samhällsfrågorna intagit en afgjordt återhållande ställning, är en känd sak, liksom att hon härutinnan troget understödjes af Riksdagens Första kammare. Den Andra kammaren har icke på sådant sätt verkat för framåtskridandet, som man haft rätt att vänta af en 3. k. folkvald församling. Tvärtom har ett mäktigt parti inom sistnämnde Kammare, hvilket parti dock företrädesvis vill anses representera folket, i icke ringa mån — medvetet eller omedvetet — gått reaktionens ärenden. Under sådana bekymmersamma omständigheter återstår för svenska folket intet annat, än ätt sjelft taga sina angelägenher om hand. Det måste först och främst bortlägga den falska föreställning, som hittills åstadkommit så mycket ondt, nemligen att den enskilde medborgaren, upptagen som han är af sina egna angelägenheter, icke har något att skaffa med offentliga ärenden, hvilka han tryggt kan öfverlemna åt vederbörandes vård. Det är denna föreställning, som dödat allmänandan och öppnat dörren för reaktionen. En flyktig blick på landetsnuvarande vådliga belägenhet — den växande nöden, de ökade skatterna, embetsmannaoch penningeväldets alltmera stegrade inflytande — är tillräcklig för att ådagalägga, hvart ett dylikt föreställningssätt slutligen leder. Den enskilde medborgaren måste derföre begagna sig af alla tillfällen för att erhålla känneom om och deltaga uti offentliga ärenden. Fan bör icke genom klandervärd likgiltighet och en sorglöshet, som i längden alltid stratfar sig sjelf, återhålla sig derifrån. Den kanske dyrbaraste förmånen, svenska folket ärft af sina fäder, är rättigheten att när och hvar som helst församla sig, öfverlägga och besluta. Måtte folket framför allt ej försumma att begagna denna rättighet! Lyckligtvis har i detta hänseende en bättre anda å den sista tiden börjat göra sig gällande, hvilen inger förhoppning om en ljusare framtid. Folkmöten hafva på många ställen i landet redan blifvit hållna, vid hvilka man öfverlagt om vigtiga fosterländska frågor. Det är till dylika möten svenska medborgare, hvar och en i sin ort, nu böra samlas, icke blott för att gifva en bestämd form åt sina önskningar, utan äfven för att öfverenskomma om gemensamma mått och steg, för att med alla lagliga och lofliga medel verka för dessa Önskningars uppfyllande. Det är nemligen icke tillräckligt att vid dylika folkmöten fatta beslut, hvilka i bästa fall blifva bekanta för allmänheten genom deras införande i någon tidning — man måste äfven se till, att dessa beslut på lämpligt sätt komma till regeringens kunskap, på det att hon icke längre må sväfva i okunnighet om folkets önskningar. Detta kan och bör ske genom petitioner, hvilka hvarje svensk man har rättighet att inlemna till konungen. Bland de frågor af mera framstående vigt, som måste lösas, om ett verkligt framåtskridande skall kunna ega rum och den politiska reaktionen inågon mån hejdas, står obestridligen allra fråmst på lagordningen frågan om utvidgade rättigheter för folket att deltaga i Riksdagen, hvilken för närvarande så långt ifrån kan anses representera folkets stora Zertal, att den snarare kan sägas företrädesvi3s representera penningen och förmögenheten. Detta ändamål vinnes bäst och säkrast genom upphäfvande af census för valrätt och valbarhet vid såväl politiska, som kommunala val. Såsom trängande reformfrågor må här vidare framhållas: Civillistans, d. v. s. hoflyxens, inskränkande i förhållande till folkets tillgångar; Utveckling af det parlamentariska styrelsesättet, så att regeringen må blifva ett uttryck af folkviljan; : pphäfvande af konungens envälde i afseende på den ekonomiska Jagstiftnin en; Strafflagens mildrande och det s. k. latitudsystemets inskränkande; Lagskipningens förbättrande, anställande af sakförare, såsom biträde åt i svårare brottmål tilltalade, samt dylika måls afdömande af jury; Förvaltningens förenklande och sjelfstyrelsens utveckling, samt indragning af alla öfverflödiga tjenster och embeten; Verkliggörande af den i regeringsformens 16 8 stadgade religionsfriheten, samt öfverlemnande åt hvarje religionssamfund, hvars inrättningar ej strida mot den borgerliga ordningen och samhällets lagar, att sjelft ombesörja sina angelägenheter; Undervisningens ordnande efter tidsenliga grunder, så väl hvad beträffar folkskolan, som elementarläroverken, så att en sannt medborgerlig bildning blir det mål, som först och främst eftersträfvas; Afskaffande af grundskatter och andra bördor, som ensamt hvila på jordbruket; Försvarets grundande på folkbeväpning, samt indelningsverkets minskande och slutliga afskaf fande i den mån folkbeväpningen vinner styrka. Alla dessa punkter finnas till sina närmare detaljer utvecklade i det nyliberala partiets program, öfvensom i den motivering af detsamma, hvilken blifvit särskildt offentliggjord. Då det nyliberala partiets centralafdelning i Stockholm härmed ställer en varm uppfordrar till svenska folket att behjerta hvad ofvan blifvi sagdt, anser cetralafdelningen sig icke behöfva mo. tivera sitt sålunda tagna initiativ annorlunda, är med en enkel häntydan på landets nuvarande be kymmersamma ställning, hvilken ovilkorligen kräf. ver, att folket sjelft på offentliga möten kraftigt och tydligt uttrycker sin mening om de allmänna ärendena samt om de bästa sätten att afhjelpa de fel och bri hvilka i samhället förefinnas. Det eg