ee RA ;, I real-onus; men tal. kunde icke finna, huru de a kunde vara något annat. Detta onus hade så ir förlifvat sig med jorden, att dennas värde vor n I deraf beroende. Tal. hade nee icke sjel k köpt egendomar, men han hade haft uppdrag å andra ifråga om egendomsköp, och han visste så a I ledes af erfarenhet, huru noga köpare göra si t underrättade om arten och storleken af detta onu s hos den egendom de ämna köpa, och att de be a I stämma sitt pris derefter. Sedan en person köp 1 en egendom med iakttagande af dessa förhållan den, skulle det vara en ren skänk till honom, or a I lindring bereddes egendomen. Deraf följde doc . l icke, att man ju icke af billighetsskäl gerna skull 1 l önska att bereda jorden behöflig lindring. t Tal. hyste föröfrigt det förtroende för flertale ;linom Kammaren att de vid frågans bedömands l icke skulle se på de enskilda intressena utan på j det gemensamma fosterlandets bästa. , Hr And. Aug. Andersson ansåg rustoch rote I hållarne så härdt tryckta af skatter, att de e kunde bära den föreslagna tillökningen. Yrkade föröfrigt, att betänkandet måtte läggas till hand THlingarne. ) Hr Petter Andersson instämde med hr C. A I Larsson. Hr Sven Nilsson trodde det vara klokast at hålla fast vid den juridiska sidan af saken. ty der hade rustoch fotehållarne sin starkaste sida. — Genom att inrollera: beväringen i armön, såsom förslaget afsåge, skulle rustoch rotehållarne bidraga till att förstärka konungens regementen. Tal. förnekade visserligen ej, att grundlagen medgåfve Konungen och Riksdagen att göra utskrifningar, men detta vore icke desto mindre orättvist, och det rätta förändrar ej sin natur derigenom att det blir lag. — Det vore icke alldeles riktigt, hvad som blifvit påstådt, att indelningsverket alltid varit ett realt onus, ty hvad beträffade kavalleriet, så hade det åtminstode från början varit ett personligt onus, fastän det sedermera ö vergick till ett realt. Det var den tidens beväring. I Norge och Danmark hade ock funnits ett indelningsverk, men i dessa länder hade man öfvergått till allmän värnepligt, utan att man der någonsin ifrågasatt aflösning. Skulle man då icke kunna vara lika billig hos oss? Rustoch rotehållarne vore visser!igen ivgen statsmakt, ja man tycktes knappt anse dem vara värda rättvisa, men de utgjorde dock genom sitt stora antal en makt, som det ej ginge an attalldeles förakta. Talaren hoppades dock, att de icke skulle behöfva använda sin makt, ty hån kunde icke tro, att man ville vägra dem deras rätt. De kunde omöjligt fatta rättvisan deri att på samma gång de hölle soldat, de sjelfva och deras söner likväl skulle vara underkastade utskrifning, Tal. hade under Riksdagens lopp fått en mängd äfven anonyma bref, som visade, att om beväringslagen blifvit antagen skulle det ej hafva aflupit lugnt i landet. Han trodde, att Konungen ej ville regera öfver ett missnöjdt folk öch anhöllatt de herrar, som hafva konungens öra, måtte bättre än som nu synes hafva skett upplysa honom om den rätta mehingen i låndet. Tal. hade aldrig kunnat tänka sig en organisation utan stam, hvilken han ansåg ganska väl kunna bildas äfven med tillämpning af grundsatsen om dens allmänna värnepligten. — Hvad angick hr OC. A. Larssons påstående, att utskottet icke erhållit del af tillägget till Hans motion, så vore detta visserligen sannt, men berodde derpå, att detsamma kom utskottet för sent till handa. — Tel. förordade reservanternas förslag itråga om första punkten och påpekade att för närvarande, i utskottet kunde betyda att man nästa år vore villig gå in på K. M:ts förslag, hvilken åsigt förebygdes genom det af reservanterna föreslagna uttrycket under närvarande förhållanden. Hr Adiersparre förordade deremot utskottets redaktionsförslag, enär reservanternas vore så sti liseradt, ått det skulle kunna tydas så, som om K. M:ts förslag, hvilket afsåge beväringens större bildning, icke skulle kunna antagas så länge beväringen har den ringa bildning som under närvarande förhållanden. För öfrigt anhöll tål. öm öfverseende för det mindre tillfredsställande skick, hvari utskottets utlåtande framkommit till Riksdagen; men hvilket nästan Vore ei nödvändig följd ar utskottets heterogena elementer och den knappa tiden. Frib. Liljencrantz böll sig till den föredragna pubkten. Då den rättsliga sidan af saken vore af den största betydelse för framtiden, så ville talaren uttala sig derom. Den väg krigsministern valt för sin bevisning om värnepligtens utsträckning, ansåg talaren icke vara den bästa, liksom deaf honom föreslagna bestämmelserna icke voro de lyckligaste. Man HKade sagt att värnepligten ej är något annat än det gamla gå man ur husev. Men om statsmakterna under form af en värne pligtseller beväringslag skulle kunna ålägga rustoch rotebållarne huru stora bördor som helst för försvaret, hvilken förnuftig mening funnes då i srundlagens stadgande om förbudet för utskrifningar? Man skulle då ock kunna uppbåda och öfva beväringen i tre år och sedermera skicka dem att slåss mot druserna, Talaren trodde att om man . ställer argumentationen på en sådan punkt, så blefve argumenterna alltför lätta. Deremot trodde : jalaren att den enda riktiga ståndpunkten vore : len politiska, hvartill man äfven kunde lägga det ! häfdvunnas synpunkt. Hvad den politiska sidan wginge, så ville åtmistone talaren icke uttrycka : len meningen, att ej statsmakterna skulle ba rätt tt ordna: försvarsväsendet på sätt dem bäst synes. Hvad häfden i detta fall beträffade, så ;rinrade talaren att hvarken 1809 eller 1812,! lå beväringen infördes, någon röst höjdes emot lenna statsmakternas rätt. År 1858, då frågan örevar om den nya: beväringslagen, ej heller. Visserligen gjorde bondeståndet en anmärkning leremot, men denna gällde blott, att den i allnänhet vore betungande. Först vid 1860 års Rikslag hördes det påståendet, att bevärlngens öfninsar ej skulle kunna utsträckas utan lindringar i le rustoch rötehållarne åliggande besvär. Men lå talaren ej under något vilkor kunde godkänna tt ej statsmakterna skulle hafva rätt att ordna örsvaret på sätt dem synes bäst, så ville dock taaren medgifva, att knektekontrakten ega en ovilorligt gällande kraft. Vid sådant förhållande rodde talaren bäst vara, att bedöma frågan utelutande ur: billighetsskäl. Ä Vore då den genom kongl. propositionen förelagna utsträckningen i beväringens öfningår beöflig? Hvarken nu eller för framtiden ville taaren för sin del medgifna någon utsträckt värneligt, enär ban ansåg de båda nuvarande klasseras beväring vara nog att i farans stund förstärka årvarme. Dessutom trodde han, att öfning nog kulle hinna bibringas, i händelse ett krig skulle tbryta; ty så mycket finge man väl ändå vänta ig af vår diplomati, att hon underrättade oss om tt fredsbrott, innan kriget stode alldeles för dören. I detta afseende slöt han gig till grefve Iamiltöns reservation. Utskottets förslag till reaktion kunde han ej biträda, af samma skäl som r Sven Nilsson, utan hellre reservanternas. För sin del ville ban uttala ett underkännande f krigsministerns förslag, då det icke aktat på ehofvet af besparingar, utan blott ställt stora oslagsfordringar på nationen. Visserligen trodde n alaren; att det svenska folket ej skulle vara mot-u träfvigt i fråga om uppoffringar för sitt försvar, en det vore representanternas pligt att se till,g et några medel ej användes onödigt. ä Talaren slutade med att uttala sin öfvertygelse,a t regeringen måste inse, att intet organisations-r jrslag, som medför ökade kostnader för vårt för-d var i sin helhet har någon utsigt att gå igenom. st Hr Jonas Andersson uttalade i ett lägre an-h rande sin öfvertygelse vara, att: de för försvaret ä rforderliga bördor skulle bäras villigt, om deju u u k dm då Mr dk I FÅ RN fb hr KR: Ar KE KR få DR DA lefve lika fördelade. — Det vore dock ingalunda ändelsen, om man ville bibehålla indelningsveret och likväl utsträcka värnepligten.. Hvad beäffade den föredragna första. punkten, så varst 1. icke nöjd hvarken med s-uskottets eler reser-å! internas stilisering, utan skulle hellre önska, om -m utet komme att ly a så sd ickt N