ster, som ofelbart nödgas sluta sig till denne kraftige styrpinnes vidt svajande fana, är grefve E. Sparre. Vi tro oss ej säga något för honom i någon mån personligt nedsättande, då vi öppet erkänna, att hans framträdande 2 denna riktniog gör för oss till en pligt att med större uppmärksamhet, än måhända annars varit nödigt, följa denna nya förbättrade upplaga af protektionismen med dess försåtliga anvisningar. Genom sin samhällsställning och det namn grefve Sparre förstått att göra sig som en kraftfull man, den der trots alla hinder genomför sina planer, är han egnad att utöfra ett stort inflytande på dem som ej närmare satt sig in i eller känna till våra näringsförhållanden. På dem har han synbarligen gjort det intrycket att vara en öfverlägsen ande, den der icke allenast på det klaraste sätt framställt orsakerna till det nuvarande betrycket i flera näringsgrenar, utan ock kan ordinera det bästa läkemedlet för det onda. Att, såsom grefve Sparre gjort i sin motion om åtgärder till befordrande af den in hemska industrien (vid sammanträdet för hushållssällskapens ombud, se Aftonbladet n:r 44), söka orsaken till det nuvarande betrycket i afskaffandet af tullförbud eller i nedsättning af skyddstullar (ty längre ha vi ja ej kommit!), eller i en fri näringsförfattning, det är ju att röja ringa bekantskap med de verkliga förhållandena och ingenting annat än att dokumentera sig som en renlärig protektionis:, oaktadt alla quasi-liberala åthäfvor. Han säger nemligen, att då man mot slutet af 1840-talet började lossa på banden och inom få år med ens nedbrutit alla dammar, borttagit gärdesgårdarne, gifvit gärdet