aten så mycket som möjligt ob 2 ;jlig roende il fälligheter, företogos dessa resor såväl under na! ten som under dagen, vid mulen och klar väderle samt under olika årstider. I Den största höjd, till hvilken Flammarion upr steg, var 14,000 fot. ; Då vädret var någorlunda klart, tilltog luften relativa fuktighet med höjden öfver jordytan änd till en viss gräns, hvarefter den åter började a! taga. Detta bälte för maximum af fuktighet va rierade i höjd efter olika timmar på dygnet, efte årstiderna och efter bimlens större eller mindr klarhet. Någon gång vid solens uppgång befann den största relativa fuktigheten vid jordens yte Aftagandet i luftens temperatur med höjden öfve jordytan var äfven, såsom lätt kunde förutses, be roende af de nämnda omständigheterna. Luften temperatur aftog alltid bastigare i närheten a jordytan än på större afstånd från densamma Man kan anse att temperaturen vid klart väder medeltal sänker sig med 1 grad för en höjdskil nad af 635 fot och vid mulen väderlek med sam ma gradtal för en dskilnad af 650 fot. Sol larnes värmekraft tillväxte med höjden öfve ytan. Vid ett tillfälle, då ballongen befamni sig 14,000 fot högt, var luftens temperatur i skug gan under ballongen — 9,5 grader, men om termo metern hölls i solskenet, så visade den 410, gra der: Molnens temperatur befanns alltid vara nå I got högre än de närmast under och ofvanför lig gande luftlagrens. Deras höjd öfver jordytan va rierade mycket. Såsom ett medelresultat kan mar antaga, att de molv, hvilka betecknas med nam net cumuo stratus, äro på ett afstånd från LR ytan af 3300 till 5000 fot, hvaremot cirri-molnen: höjd fem gånger så stor. on on var den förste, som genom matematisk beräkning sökte bestämma den hastighet, hvarmed ijudet fortplantar sig i den atmosferiska luften el ler i andra gasarter. På grund af anställda prak: tiska försök ärkte Laplace härvid, att i den matematiska formeln icke något afseende blifvit fästadt derpå, att luften något uppvärmes, då den sammantryckes af den fortskridande ljudvågen, hvarföre han i den Newtonska formeln härför anbringäde en korrektion. På detta sätt förändrad har den ifrågavarande formeln befunnits rätt noga öfverensstämma med de experimentela rön, som tid efter annan blifvit anställda öfver ljudets fortplantningshastighet i den -atmosferiska luften. Nåsra direkta försök öfver ljudets fortplantningsha stighet i andra gaser hafva hitintills icke blifvit e; och har man derföre endast på indirekt väg i detta hänseende kunnat pröfva formelns riktighet. Den teoretiska beräkningen, som ligger till grund för den Newtonska formeln; förutsätter att gaserna äro follkomligt elastiska och att den variation i gasens täthet, som uppkommer vid ljudvågens fraroskridande, är oändligt liten i jemföelse med den täthet, som gasen förut eger. Den första af dessa förutsättningar är icke strängt riktig, och hvad den andra beträffar, så kan icke heller denna anses ega giltighet, om ljudet har stor styrka. Den berömde franske fysikern Regnault har derföre för flera år tillbaka börjat en experimentel undersökning öfver ljudets fortplantande i gas Hans vidlyftiga uhdersökning har ännu icke bli vit i sin helhet publicerad, men han har under: lidet år i franska akademiens veckoberättelser t en sammanfattning af de vigtigaste resulta-i : ja c E in ten af sitt arbete. Regnault anställde sina försök lels i fria luften och dels i gasledningsrör af olika. ned och vidd, hvilka fylldes med de gaser, som. skulle undersökas. Det befanns bärvid, att ju dets fortplantningshastigbet är i någon mån bero-: ende af ljudets styrka. Det starkare ljudet fort-: plantar sig nemligen med något större hastighet,! an det svagare. Då en ljudväg utbreder sig ifria, tuften, är således dess hastighet större i närheten: at ljudkällan än på längre afstånd från densamma. : Då ljudet af ett kanonskott observerades på 4300 fots afstånd, befanns dess fortplantningshastighet utgöra 1116 fot i sekunden, om luften varit fullkomligt torr och dess temperatur vid noll grader. Om deremot ljudet observerades på ungefär dubbla detta afstånd, så var fortplantningsbastigheten 2!, fot mindre. Likartade resuitat erhöllos vid alla; de anställda försöken. I cylindriska rör minska-; des fortplantningshastigheten i samma mån som! rören voro smalare — ett resultat som öfverensstämmer med det, hvilket Kundt på indirekt väg funnit, Hvad fortplantningshastigheten i olika gaser beträffar, så har Regnault genom direkta för-:! sök med vätgas, kolsyra, lysgas, ammoniak och! qväfoxid, hvarmed de vid försöken begagnade gas-! ledningsrören fylldes, bevisat att i: enlighet medi formelns fordringar ljudets fortpiantningshastighet är oberoendesaf gasens täthet. Professor Ångström her under förlidet år publicerat ett arbete, som redogör för resultaten af! hans fleråriga undersökningar öfver solspektrum. Han har med största omsorg och noggrannhet uppmätt våglängderna för omkring 1000 af de mörka; linier, hvaraf solspektrum är. genomdraget, ochi med begagnandet af dessa mätningar lkonstrueratj ett normalspektrum, som är grafiskt framstäldt på sex, arbetet åtföljande planscher. Utan tvilvel kommer detta arbete att tillvinna sig en odelad uppmärksamhet hos alla dem som intressera sig för undersökningar af detta slag. Ett annat vär-! defullt arbete i optiken. bar blifvit publiceradt af adjunkten Thaltn. Med begagnande af Ångströms normalspektrum har Thalen bestärt våglängderna för de lysande linierna i spektra från ett stort antal enkla kroppar. För spektral-analysens användande för kemiskt behof är detta arbete af mycken vigt. Docenten Hildebrandsson har meddelat en redogörelse för sin undersökning öfver vätesvaflans utbredningshastighet i olika gaser, och iektor Dahlander har framställt en geometrisk teori för accelerationen vid en plan figurs förflyttning i dess plan. i På akademiens fysiska laboratorium hafva fölande arbeten blifvit utförda: Experimentelt bevis för tillvaron af en elektromoetorisk kraft i den slektriska gnistan; — Om konstruktionen af galvanometrar för elektriska urladdvingar och om; ;lektriska induktionsströmmars gång genonr denj. lektriska gnistan; — samt bestämningen af vigts-Å: örhållandet mellan det svenska skålpundet ochi. len franska kilogrammen. Prof. Anderssons föredrag rörande framj: stegen i botaniken var af följande lydels ; När Linn6s vän, archiater Bäck, i det åmin-j: relsetal, som han för 90 år sedan inför vetenskaps-: skademien höll öfver den stora hädangångne, ytt-: ade, att ,ehuru antalet af kända växtarter ickel:! wppgår till 11,000 såsom. Tournefort och Plumier sppskattat det, lärer det dock gå till långt mera :! in. 12,000 öfver hela joråklotet,, så var detta en q ming, som nu blifvit en mer än väl bestyrkt san; ing. Ty om ock upptäckterna af nya länder ejj: wumera så storartadt fortgå som för decennier se: lan, så genomforskas dock såväl de gamla som de ya delarne af jorden med fortsätt itver och alltL 1 j d t j emt ökade resultater, och af hvilken omfattning 230 äro och huru vi nu känna inemot 100,000. arter, se vi af de stora systematiska arbeten, wemligen De Candolles snart afslutade Prodromus ich Hookers och Benhams Genera plantarum, om framställa den botaniska vetenskapens uteckling i denna riktning. Huru denna betydliga mängd af växtformer är rdelad öfver jordens yta lära oss de särskilda okalflororna, som i vår tid med större fullstän-s ighet bearbetas än förr. Så hafva vi sednast er-1(q åilit sådane arbeten afslutade öfver Westindien, ja lya Zeland, Van Diemens land, Fidschiöarne,j ydvestra Kina, Japan, Amurlandet, Sachalin; Cap ; ( g i Lt erdöarne m. fl. och samtidigt fortgår utgifvandet f Martii gtora Flora öfver Brasilien; Hookers och omeons öfver Ostindien, Sonders och Harweys fver Sydafrika samt Benthams öfver Australien. ch nyligen hafva tvenne andra floristiska arbeten th i i hö ad fullständiga vår känne3.