Akl. Jag känner ock att Grubb hade svårt att fullgöra liqviden just vid den tid sågen brann. Domhafvanden frågade om det blifvit anmält hos brandstodskomiten, att sågen öfvergått i Franckes hand samt om dylik anmälan skett då köpet återgått och sågen återkommit i Grubbs händer. Härom vanns den upplysning, att ingen sådan anmälan blifvit gjord hos bolaget, utan hade bolaget hållits i okunnighet om hela denna affär. Alldenstund Grubb föregifvit, att det skulle stå infördt i räkenskaperna hvilka belopp Eriksson utfått såväl å kontoret som af Grubb särskildt, hade Aklagaren inskaffat räkenskaperna, hvilka företeddes. Grubb sökte krångla sig undan med den förklaring, att Eriksson ej haft något särskildt konto, emedan aflöningen till dem, som varit anställda vid sågen, funnits uppförd på lappar för hvar åttonde eller fjortonde dag, men införts i räkenskaperna uti en summa, utan att dervid specificerats hvad hvar och en arbetare bekommit. Räkenskaperna och kassan genomgingos för våren 1866, men deri fanns ej under denna tid annan anteckning än att Eriksson under den 25 Juni för 46 dagar utfått 46 rdr eller 1 rdr om dagen. Grubbs påstående, att Eriksson skulle af honom särskildt erhållit godtgörelse för den tid läktsågningen pågick och för besväret att besörja nattbevakningen, liksom att Eriksson vid afflyttningen efter sågens brand skulle haft penningar innestående Pr kontoret, hvilka han då utfått, kunde icke af Grubb på ringaste sätt styrkas. Tvärtom visade det sig att, såsom förut nämndt är, Eriksson på våren sagde år haft ringa arbetsförtjenst och liten aflöning. Domhafvanden gjorde Grubb ånyo den frågan, om Grubb icke kunnat framkasta något oförsigtigt yttrande till Eriksson, eller om denne af sig sjelf gjort något erbjudande att tända på sågen, hvilket af Grubb bestreds, då domhafvanden anmärkte, att tiden väl fick göra sitt till, för att om möjligt bringa sanningen i dagen. Grubb upptog nu åter frågan om att ersätta brandstodsbolaget samt började ackordera med domstolen, åklagaren och bolagets ombud, förklarande, att han, derest några fel vid eldsläckningen förefunnes, hvilka kunde rubriceras såsom vårdslöshet, ville för sådant fall betala hvad skäligt och billigt vore. Cederborg sade sig ej kunna inlåta sig på något förlikningsförslag med mindre Grubb åtog sig att betala hela brandstodsbeloppet, utgörande 67,290 rdr med ränta och rättegångskostnader, hvartill Grubb genmälte, att han, för att vinna sin frihet och slippa att längre sitta i fängelse, ville, så långt som möjligt var, gå bolagets önskan till mötes. Domh. Gör Grubb detta erbjudande isammanhang med det förklarande, att Grubb genom något oförsigtigt yttrande, någon ovarsamhet i tal möjgen föranledt branden? . Grubb. Jag kan icke påminna mig att jag gifvit någon sådan anledning. Domh. Får jag fatta saken så, att Grubb åtager sig att betala hela brandstodsbeloppet med ränta och ersättning för rättegången? Grubb. Ja, för den händelse målet kan afskrifvas eller på för handen varande skäl företages je afgörande är jag villig göra en dylik uppoffring. Domh. Grubb gör således till vilkor att nsålet skall förfalla både i civilt och kriminelt hänseende? Grubb. Jag annullerar mitt förslag, derest saken icke kan i sin helhet afgöras. Domh. Hvad säger allmänna åklagaran härom? Åkl. Jag kan icke afvika från den förpligtetse lagen ålägger mig såsom åklagare, utan fullföljer min talan i målets kriminella del. Domhafvanden gjorde Grubb uppmärksam på att Grubb genom att åtaga sig betalandet af hela brandstodsbeloppet skulle ställa sig i en annan dager, då han derigenom visade att han, sedan han blifvit öfvertygad att mordbrand egt rum, icke ville behålla brandstodsmedlen, och skulle derjemte utan tvifvel ransakningen ej blifva så långvarig, då brandstodsbolaget afstod från talan i brottmålsväg. Grubb återtog sitt härofvan framställda förlikningsförslag. Strömbom och Hellström blefvo härefter förekallade och konfronterades med hvarandeg. ts) orts. sen oe a bg ne arta