BU SR VILL JUNJERUNHUCR Hal jag aluda LUIS nu saknat kännedom. Då jag vid ett tillfälle, sedan jag börjat misstänka Strömboms åtgöranden, förebrådde honom, att han drifvit gäck med mig, påstod han, att Hellström skulle uppgifvit för honom, att häktningsorder å mig vore utfärdad, och att Strömbom sjelf sett den af landshöfdingeembetet utfärdade skriftliga ordern. Jag var betänkt på 2t skrifva ett bref till landshöfdingen, som unuvr riksdagen vistas i Stockholm, och uppsatte härtill koncept, hvilket jag visade för Hamnström, såvidt jag kan minnas; men då uppmanade de mig att dröja med brefvets afskickande. Strömbom uppgaf sedermera, att han kommit till visshet om att talet om häktningsordern mot mig endast vore löst prat, och rådde mig att resa hem. Domh. Föreföll ej uppmaningen att dröja med brefvets afsändande Grubb misstänkt och anade jan Grabb, att Strömbom ej ville ha det afskicGrubb. Jo (fortsättande i nedslagen ton.) Det var min olycka, att rd kom till Stockholm, annars hade jag icke blifvit häktad och till den grad bedragen. Domh. Af allt detta framgår, att Grubb icke hade rent samvete. Grubb. Mitt medvetande var rent, men rätten kan föreställa sig huru man skall vara till mods, då man kommer bland sådant folk och finner sig öfverrumplad, öfverlistad och bedragen. Akl. (går fram i salen mot en dervarande person). Går herrn här och rapporterar för vittnena hvad som säges inför domstolen? Den tillfrågade. Nej! (Ser förlägen ut och aflägsnar sig ur salen.) Åkl. Var det icke öfverenskommet, att i sam manhang med underhandlingarne om intyget, arrangemanger skulle vidtagas, så att Eriksson kunde rymma? Grubb. Nej! Jag har aldrig uttalat någon sådan önskan; men jag kan ej veta om detta ingått i Strömboms plan. Han hade en gång för alla förbehållit sig att utan mitt hörande få ordna saken på sätt honom bäst syntes. Åkl. Det är icke möjligt att Strömbom ej meddelat sig med Grubb rörande sina åtgärder. Grubb. Nej, det gjorde han icke. Domh. Jag förmodar att Grubb åtminstone frågat Strömbom om det belopp han för erhållande af intyget utgifvit? Grubb. Nej. Strömbom hade förbehållit sig fri disposition af de medel jag lemnat. Domh. Tror Grubb, att Strömbom ville fritt styra med saken, för att han skulle kunna taga så mycket som möjligt? Grubb. Ja! Åkl. Visst åsyftade edra åtgöranden att skaffa Eriksson undan? Grubb. Jag vill hvarken förneka eller bejaka att Strömbom kunnat hafva en sådan plan. Hvad jag med visshet vet det är, att jag råkat i en snara och varit utsatt för ett groft bedrägeri. Under mitt vistande hos Strömbom såg jag honom nästan aldrig hemma under dagarne; han åt knappast en enda middag hemma. Från lördagen till tisdagsaftonen, då de kommo och blåste ut ljusen samt förde bort mig, samtalade jag, såvidt jag kan erinra mig, icke en enda gång med Stömom. Åkl. Om ni ej talade om de summor Strömbom utgaf, så ligger det i sakens natur, att Grubb åtminstone skulle vara angelägen om att få veta huru saken fortskred, och det är icke värdt att vilja inbilla någon, att Grubb skulle utgifvit så stora summor endast för att få intyget af Eriksson och detsamma infördt i tidningarne, då uppenbart är att Grubb kunnat erhålla intyget utan synnerlig uppoffring och fått detsamma infördt i hvilken skandaltidning som helst mot en utgift af några få riksdaler. Så länge Eriksson fanns qvar, betydde intyget mindre än intet, Det kunde endast få något värde genom att skaffa bort Eriksson. oo . Grubb. Den saken förstod jag icke, men jag Jitade på de jurister, hvilkas råd jag inhemtade. Domh. Om så skulle vara som Grubb säger, hvad behöfde han då hysa någon rädsla, sedan han fått iutyget i handom. Nej, det var u ptäckten att Erikssons tilltänkta rymning ej lyckats, som satte Grubb i sådan förskräckelse, att han viljeJöst lät föra bort sig samma afton. Grubb. Jag bedyrar att jag då skulle rest hem, derest jag icke blifvit uppskrämd genom det bestämda påståendet, att äktningsorder var utfärdad äfven å mig. Jag frågade Hamnström och han tillstyrkte, att jag borde hålla mig undan, förklarande: Är du på förhand häktad, går det ej så lätt att bli satt på fri fot. Är du åter på fri fot, då ransakningen börjar, så blir du ickel så lätt inmanad i häkte Jeg trodde blindt på deras uppgifter. Grubb. omtalade äfven, att Strömbom skulle uppgifvit, att han varit hos justitieombudsmannen och muntligen fört klagan öfver kronofogden Levins åtgöranden. j Domh. Grubb har påstått, att Eriksson skulle fällt hotande utlåtanden om Grubb och stödt detta åstående på Strömboms utsago, Håller icke Grubb troligt, att detta, likaväl som uppgiften om häktningsordern, kunnat vara en dikt af Strömbom, för att skrämma Grubb? . ; Grubb. Strömbom har tagit på sin ed, att Eriksson fällt dessa yttranden, och 8 kan ej tro, att han på den aflagda eden skulle säga något som ej är sannt. ! Domh. Vi få väl se hvad han kan vidhålla. Grubb. Mitt samvete är rent; men Hamnström sade mig, att man icke kunde yara säker för falska vittnen och i erkänner, att jag vore färdig ersätta brandstodsbolaget hvad billigt och skäligt kan vara, blott jag sluppe ifrån allt detta obehag och återfinge min frihet. Domh. Vill Grubb godtgöra brandstodsbolaget hela dess förlust? . Grubb. (Efter någon besianing.) Jag skulle vilja ersätta alltsammans, med vilkor, att det mot mig väckta åtalet finge förfalla. Detta erbjudande göres, emedan jag nu blifvit öfvertygad om, att mordbrand egt rum. . . Domå. Tänk noga efter, om icke (Grubb kan hafva någon andel deri; om icke Grubb t. ex. yttrat, att det vore bra om sågen ginge upp i rök eller framkastat något annat oförsigtigt utlåtande. Grubb. Något dylikt bar jag aldrig tänkt på. Det yttrande, som påbördats mig af vittnet Glader, är så mycket orimligare, som det skulle fällts 1!, år före sågens brand och under en tid, då jag sjelf icke var egare till sågen, utan denna innehaeg af Francke. Ingen kan väl gerna tro, att jag skulle talat med en annan person om att bränna upp sågen för en annans räkning. Akilagaren inledde härefter ett långt förhör med Grubb, rörande dennes up gifter om sågeng värde, dervid Grubb vidhöll, att han fordtat 45 å 50,000 rdr för densamma, haft flera spekulanter samt anbud att kunna utarrendera sågen mot 59000 rdr om året, stödjande Grubb en del af dessa påståenden på det i föregående redogörelser omnämnda brefvet från konsul Friedländer. Han påstod att han icke gjort någon affär på sågens brand, ty såghuset med maskiner hade varit brandförsäkradt för 45.750 rdr, hvaraf ban, med afdrag för hvad som bergats, utfått 40,000. För lägre pris hade han icke utbjudit sågen. . Han beslogs i detta hängeende med osanning, ty han nödgades småningom vidgå, att han utbjudit sågen till san för 35,000, hvilken summa ytterliare af honom redsattes till 36,000. Ansatt af åklagaren med frågor on: detta belopp varit det lägsta priset, förklarade hav. Sig nu icke kunna pår minna sig detta. Åklagaren 17Amtog då ett bref fill en löjtnant von Post, skrifvet af Grubb den 5 Maj 1866, hvari sågen utbjöds till ibjtnant von Post tör 27,000 rår, och trodde sig åklagaren blifya tillfälle vid nästa ransakningstillfälle äfven styrka det Grubb i ett senare bref till löjtnant von ost än ytterligare nedsatt priset till 25,000 rår. Som Grubb visat sig angelägen att få förete köRatysl an LR KInwansola Am cåvsan