honom. I detsamma upptäckte Hellström Eriksson, som gick öfver jernbanan, då han ropade till ånggevaldigern: Se, der går han; tag honom ! Pänggevaldigern förklarade att han icke hade någon häktningsorder eller rättighet dertill, då Helltröm ånyo uppmanade fånggevaldigern att gå ter och taga Eriksson. förklarande att han ansvarade för följderna. Fånggevaldigern gick då efter Eriksson, men kom straxt tillbaka, förmälande att Eriksson försvunnit, så att han ej såg till honom. Hellström tillsade då fånggevaldigern att taga en till hands varande droska, anlita åkarens biträde, tillkalla hjelp och häkta Eriksson. Huru denne af fånggevaldigern på Hagströms nära till stationen liggande schweizeri anträffades och fördes tillbaka till stationen är förut kändt. Vid samtal med Strömbom, efter Erikssons häktande, hade Strömbom yttrat, att Hellström var ett förbannadt få, som lemnat Eriksson de 1300 rdrna, hvarjemte Heliström, på af Cederborg framställd fråga, uppgaf att Strömbom, utan att Hellström kunde förklara genom hvilka kanaler Strömbom fick sina underrättelser, tycktes hafva varit noga hemmastadd med allt som angick Eriksson. Sedan denne blifvit hemtad från Hagströms schweizeri, gjorde fånggevaldigern, i afbidan på kronofogdens ankomst, sitt bästa att qvarhålla Eriksson. De hade, med undantag af en kortare stund, då de gingo till värdshuset på Erikssons begäran, uppehållit sig i väntsalen. Med anledning af den skrift, undertecknad af Hellström och Bishe, hvilken, såsom förut blifvit omnämdt, till rätten ingafs vid första ransakningstillfället, och innehöll anmärkningar mot kronofogden Levins förfarande, framställde denne några frågor till Hellström, gående derpå ut, att visa det en mängd osanningar deri förekommo. Så hade kronofogden ingalunda vid sitt första besök på Liljeholmen den 20 Januari begärt att Hellström och Bishe skulle gå i borgen för Eriksson, utan endast hålla ett vaksamt öga på honom. Icke heller hade kronofogden lofvat Eriksson, att kronofogden skulle utverka underhåll åt Erikssons hustru under mannens strafftid; men väl sagt, att han hos brandstodsbolaget skulle medla för någon hjelp åt hustrun, om Eriksson bekände. Hr Levin bestred äfven att hafva på något sätt olagligt förfarit mot Eriksson, liksom att hafva bemött honom med otidigheter. Hellström anmärkte att skriften tillkommit under en tid, då han ansett Eriksson oskyldig, hvarföre han tyckt krorzofogdens förfarande vara alltför hårdhändt, och vidhöll att kronofogden yttrat till Eriksson: Bekänn, lymmell Kronofogden 4 sin sida ville icke förneka, att Hellström medverkat till Erikssons gripande, samt conofogden dermed varit belåten, om ock åtilliga andra åtgöranden af Hellström synts honom tvetydiga. Cederborg förklarade sig ej fästa något afseende vid den insinuation Hellström mot honom framällt. Cederborgs åtgöranden i saken talade tillräckligt mot hvarje dylik beskyllning. Både Hellströra och Strömbom hade till en början nekat för allt som mot dem förekommit i den af Eriksson frifna bekännelsen. I afseende å Strömboms åtranden hade Cederborg emellertid lyckats skaffa så mycket bevisning, att han var säker på att Strömbom skulle hålla sig till sanningen, då denne väl visste, att han i motsatt fall skulle blifva beslagen för oriktiga uppgifter. Deremot egde Cederborg ingen bevisning mot Hellström, så att han kunde kontrollera dennes uppgifter sanningsenlighet. Detta hade varit orsaken till att Cederborg hegärt att Strömbom skulle höras på ed, men Hellström tillsvidare endast upplysvingsvis. Med anledning deraf, att Grubb skulle sagt sig ej hafva träffat Hellström, tillfrågades denne härom, Jå han upplyste, att han icke förut sett Grubb. men på Strömboms uppmaning att komma till staden, så skulle han få se Grubben, hade han varit uppe hös Strömbom sent en afton omkr. kl. : 11. Grubb hade då blifvit presenterad för Hellström. Sedermera kort före Hellströms afresa från staden hade Strömbom bedt Hellström följa med Grubb till Södertelje. Den 3 Februari afreste Grubb och hade Hellström då samtalat med Grubb, som äfven bedt honom följa med ett stycke på väg, emedan Grubb nödvändigt önskade tala med Hellström. Sedan det tåg, hvilket Grubb medföljde, blifvit expedieradt, hade Hellström stigit upp i en vagn och under vägen gått in i den kupe, hvari Grubb befann sig. Denne hade då talat om kronofogden och Eriksson, bvilken senare Grubb sagt vara en kanalje, som ville honom illa. Om Strömbom hade Grubb yttrat, att denne ljugit för honom och skrämt upp honom med påståendet, att häktningsorder äfven varit utfärdad mot Grubb; högligen beklagat sig öfver att han råkat ut för sådana menniskor som Hamunström, Strömbom och Synnerberg, hvilkas alla åtgöranden ländt Grubb till stor skada, såsom han nu efteråt fann, och bara vått ut på att plundra honom. Hellström hade följt Grubb till Södertelje, der han skilts från honom. (Forts. följer.) ERIKSEN NOR