Förbättrade svenska veloeiveder. Man tviflar om fätta benämningen på de lförsta åkdon, med hvilka personer kunde fortkomma utan dragare. Den inrättning, som begagnas på våra jernvägar, förutsätter en annans tillhjelp, och måste icke vara lätt. då den fordrar två mans arbete för att fortI skaffas, ehuruväl på jernbana. De kallas iräsiner. De första dräsinerna i Sverge — eller Draisienner, såsom de i gamla tider kallades — voro mycket lättare. Man har sagt att sådana gjordes på Bergsund. Säkert år att en sådan vagn, draisienne, förefanns i Upsala för jemt femtio år sedan, begagnad af en ung student, som ännu lefver, till och med ganska ungdomlig, och för närvarande en af Stockholms representanter vid riksda gen. Hans vagn var tvåhbjulig, det ena hjuiet framför det andra, hvarvid det främsta tillika tjenade såsom vändbjul, regeradt at en bågformig härstång, som fattades med båda händerna af den åkande. Rörelsen astadkom den åkande (rättare den ridande) sjelf, dermed att fötternas vanliga gångrörelse begagnades, hvarvid besparingen at kraf: bestod deruti att vagnen uppbar den åkandes kroppstyngd. Det gick bra, men fordrade ifning för att hålla jemnvigten. — De nu varande franska velocipederna hålla jemnvigten sjelfva, men fordra mer kraftansträngning. Fötterna verka på en vef, som utgör delar af framaxeln. Vi svenskar hafva icke sällan importerat våra egna uppfinningar, och värderat dem, lå de hunnit eftergöras i utlandet. Huruvida detta nu skett med velocipederna, kan här ieke bestämdt sägas, men visst är deremot att en sådan, efter förträfflig konstruktion, förevisades år 1866 på dåvarande in lustriexposition, Detta åkdon stod bundet medan styrelsen icke fann lämpligt att lata ifningar anställas på salens golf. Konstruktionen, hvars beskrifning vi låca ur den då för tiden utgifna katalogen öfver expositionen, är följande: Man ser ofta gossar sprioga på tunna, och dermed komma rätt fort, ehuru loppet sker baklänges. Dei beror deraf att den springande oupphörligt vid trampandet applicerar sin tyngd på sida: om zenith, så att tunnan bringas att vända ag, eller rulla. Här vid trampugnen ske: detsamma gö0ort sttudiärrförgyad tryckning, Aamedan stvår hjal,som. tillhöra vagussätet, rulla på de egentliga-bakhjaleo; men i deras tatitehtpankter med sjelfva bakvagnshjulen ÖYCKA På sidan om dessas zenith, och derned föranleda dessas så till sägande frivilliga rörelse. Denna procedur motsvarar aildeles det ombyte, som sker med fötterna, då man springer på tunna. Vagnen har tre åkhjul (utom de två motoriska, som sitta under vagnssätet). Det främsta är vändhjulet. På rn borisontel plan är rörelsen påskyndande, så att drifkrarten redan vid ordinär hastigwet kan reduceras till en fjerdedel af den vanliga. För att sätta vagnen i gång, då den är lastad med eithalft skeppund, erfordras en dragkraft svarande mot 6 skålpund. Om bak ixeln är fast, så att den icke sjelf vrider sig nkring, fordras dertill 4:.2 skälpund. Om ikdonet skjutes endast stödt på framhjulet, fordras dertill 17?4 För att sätta i gång lenna trampvagn fordras 3 skålpund då den är tom, och icke märkbart mera då den är iastad med ett halft skeppund, men gången lir, i det senare fallet, jemnare. Med två :rampningar — två steg framkommer man em alnar. Samma ide har samme uppfinnare (gesällen Ericsson, AZ. 4 i den gränd, som ifrån Norrtuilsgatan går åt höger bortom Observatorium) utfört med skottkärror. Verkan af -tyngdbjulens rörelse på draghjulen är här ännu sydligare, och ganska ötverraskande. Kärrans hela last ligger i en låda, som har två små hjul, såsom i föregående fall, och hvilka hjul trycka på dragbjulen på sidan om deras zenith och hjelper till att försätta dessa i örelse. Detta redskap stod, vid expositionen, ritt på gården, så att det kunde af hvar och en försökas. Detta skedde också. Med största lätthet, och nästan utan att det förnärktes någon skilnad antingen skottkärran var lastad eller tom, drogs denna skottkärra -äväl på sin brädplan som på sanden. Lastaingen bestod af två man i sender, hvarvid man icke med säkerhet kunde afsöra om det icke gick lättare, då två man stodo deri, än om! kärran var olastad. Det är alldeles obegriphet att iden icke genast utfördes vid våra silmänna arbeten, hvilkas kostnad skulle blifvit betydligt förminskad genom användning af detta förundransvärdt sionnrika redskap. — Om nu den princip, som ligger till grund för här nämnda åkdon, tillämpas få velocipederna, så kan någontiog vigtigt prakiskt deraf uppkomma, med blott ett enda fel — att vara svensk uppfinning.