BSaTOm dlL UTUUDI DVALL I DUORUVL 1VILLVISnrv ARE ligare förbållande till Sofi Lund, hvarpå Grubb ej lemnat något svar; men blifvit röd i ansigtetv. Af samtalet med Eriksson, hade Strömbom emellertid dragit den slutsats, att Eriksson hyste hat till Grubb. Eriksson hade till det ofvan anförda äfven yttrat, att Grubb vore en dålig karl som borde klämmas, hvarjemte Eriksson skulle omtalat för Strömbom, att Eriksson velat resa till Amerika, men ej fått respengar af Grubb. Strömbom hade föreställt Eriksson, att han gjorde orätt i att tala illa om Grubb, samt att han ej skulle vinna något derpå, förnekande att hafva fällt det yttrande Eriksson uppgifvit, eller at: Strömbom skulle sagt: Om Eriksson blir häktad, så tar fan Grubben. Eriksson hade kailat Grubb för en snåljåper, som nog hade råd ait betala, å si så der. Strömbom upprepade ånyo, att han i så måtto haft intresse af saken, att om något spektakel Oe med Grubb, skulle Strömbom ej kunnat inlåta sig i affärer med honom, Grubbs papper bifvit odugliga m. m. Att Strömbom under samtalet med Eriksson, hvilken, liksom Grubb, Strömbom ansett oskyldig, kunnat låta falla någon antydan om att Eriksson kunde resa till Amerika, vore möjligt, men detta hade, om så v ätt, utan någon uppmaning af Grubb, -Aklagaren frågade, om icke möjligen tal förevarit Herön IGHIBU cochs Strömbom, yvattydes skulle skiska Rriksson tillsAmerika,,så, att de blefvo hoSR Detta förnekade Strömbom. Pfter allt detta hade Hamnström och Grubb ytterligare samtalat om saken. med hvarandra Strömbom hade icke varit närvarande vid dettx samtal; men då Grubb derefter träffat Strömbom hade Grubb uppmanat honom att söka skaffa svart på hvitt på, att Eriksson haft de förenämnda ho tande utlåtelserna, och frågat Strömbom till råds. huru man skulle kunna ordna denna ledsammsa sak. Strömbom hade svarat, att han ej hade tid eller ville befatta sig härmed, då Grubb under tårar utropat: Herre Jesses i himlen, skall då inn hjelpa mig!,, beskyllande ånyo Lund och riksson att de leddes af hat och illvilja mot Grubb. Det hade då slutligen blifvit beramadt, att Eriksson skulle förmås att underskrifva det ofta omnämnda intyget om Grubbs oskuld, hvartill Hamnström uppsatt konceptet. Hamnström hade visser ligen sagt Grubb, att detta i jur:diskt hänseende vore af ringa eller ingen vigt, men att det moraliskt kunde betyda något, emedan Eriksson, efte: utfärdande deraf ej gerna kunde gå och göra de ena falska angifvelsen efter den andra. Grubb hade visat sig ifrig att få detsamma i bandom. emedan han haft för afsigt att genast publicera det i tidningarne, och hade det låtit på Grubb, som skulle han velat komma åt kronofogden, emedan denne inblandat honom i saken. Strömbom skulle derefter blifvit anmodad afl Grubb att ånyo resa ut till Liljeholmen, för att få intyget undertecknadt, men då hade Strömbom förklarat, att han ej ville blanda sig i det här,, och äfven sagt åt Hamnström, att han ej ville löpa med det här utan ersättning för kostnaderna Grubb hade då förklarat, att han vore villig underkasta sig de depenser, som härmed voro förenade, blott han kunde få intyget underskrifvet och sedan få vara i fred. Strömbom hade nu rest ut till Liljeholmen för detta ändamål. Om han mött Eriksson, eller denne. vid tillfället blifvit efterskickad af Hellström, kunde han ej erinra sig, förklarande Strömbom, att han aldrig af Grubb emottagit några penningar eller aktier, men väl fått penningar af Hamnström, emedan Strömbom och han hade affärer med hvarandra. Strömbom gjorde här ett afbrott i sin vidlyftiga berättelse, då Cederborg framställde det yr kande, att Strömbom måtte uppgifva hvilka trans aktioner han baft med Hamnström och Hellström. Härpå förklarade Strömbom, att han icke ansåv sig skyldig redogöra för nämnde transaktioner, då inga valutor lemnats för annat ändamål, äv för att bekomma oftabemälda intyg, men alldeles icke i svfte att hjelpa Eriksson på flykten. Han ansåg gig icke kunna gå mera grannlaga tillväga, än då han frågade rätten om han vore skyldig redogöra för . ifrågavarande transaktioner. Domh. Jag erinrar Strömbom om den ed ban aflagt, att han skall vittna hvad som sannt är och som kan lända till upplysniog i saken. Att at öra detta beror på hans eget samvete. Strömbom. Jag lemnar med nöje alla upplysningar jag kan, men (mycket högtidligt) då jag tar på min aflagda ed. hvad jag Fam hederlig kari uppgitsit, att jag ej emottagit några penningar elIor oktief af Grubb, och ieke heller lemnat några penningar eller aktier till Eriksson, torde det ej vara beböfligt att redogöra för de transaktioner jag haft med Hamnström eller Hellström. Domh. . Fortsatt, få vi höra hvad som behöfves. Strömbom Jag får då den af mig framställda frågan sedan besvarad genom rättens utlåtande? Domh Domstolen besvarar inga frågor af Strömbom. Gör sin vittnesberättelse, så att han kån stå till svars inför Gud och menniskor. (Under denna dialog mellan domhafvanden och Strömbom inträdde en fullkomlig tystnad isalen.y Strömbom fortsatte och berättade, att han måndagen den 25 rest ut till Liljeholmen, der han inträffat omkring kl. 9 på aftonen. Om han mötte Erikssom eller denne blef efterskickad af Hell ström, kunde. han ej erinra sig, Uppkommen i Heilströms bostad, der Eriksson också var tillstädes, hade Strömbom frågat Hellström, om han ville bevittna. intyget, hvartill , Hellström genmält, att det ville han ej. befatta sig med. Eriksson hade då gått för att väcka stationskarlen Pettersson, och sjelf hade Strömbom sökt upp stationsbokhållaren Lindstedt, hvilken låg. Sedan Lindstedt uppstigit och klädt på sig, begaf sig Strömbom, åtföljd af Lindstedt, till telegrafrum met, hvarest äfven Eriksson och Pettersson tilistädeskommo. Strömbom hade läst upp skriften för vittnena och uppmanat Eriksson, att ej underteckna den sammu, derest icke allt som deri förekom var sanning... Sedan skriften, hvilken blifvit uppsatt i öfverensstävsmelse med hvad som yttrats v.dföre ågnde samtal mellan Strömbom och Eriksson. blifvit bevittnad, gingo de båda åter upp till Hellströms rum och stannade i salen. Eriksson, som Made skriften på sig, uppmanades af Strömbom att älemna densamma, men vägrade att göra detta derest han icke erhölle penningar. Strömbom tog då upp Dlåpboken, hvari, han hade aktierna, hvilken nr visade för Eriksson. Denne, som sade sig hafva klädor på assistansen av lösa ut, påyrkade att få pengar. Strömbom bief då. förargad, och under yttrande: Jag ger skriften så många som flyger och far, gick han in i rummet innanför salen, der Hellström uppehöll sig, lemnande denne aktierna, Hellströta gick då ut och samtalade med Eriksson i salen, hvarefter han inkom och efter en stund Jemnade Strömbom skriften. a z. Eriksson, tillfrågad af hvilken han emottagit aktierna och penningarne, påstod att han fått Hem af Strömbom samt yttrade till denne: Stå ej här och tala falskt. : AMON I afseende å de penningar Eriksson vid tillfället uppgitvit sig hafva bekommit, uppgaf Strömbom, att Hellström skulle orstalat, att han af Hamnström emottagit 200 rdr. Sjelf håde Strömbom lemnat Hellström återstoden, 300 riksdaler; och berättade Strömbom om det samtal, som i rummet innanför salen skulle försiggått mellan honom och Hellström, innan den senare lemnade aktierna och penningarne åt Eriksson, att Strömbom lagt, åktierna på bordet uuder yttrande: jag bryr mig ej vidare om sakem. Hellström hade då infaliv: sMen karlen är ju oskyldig, och Herre Gud i himmelers man måste ju bjelpa honom. Efter detta hade Hellström tagit aktierna och gått ut i galen. Aktierna lydde å 250 dollars stycket, Vi nödgas anyo atbryta var redogörelse, nöoupga aber ER A 0 N