olott i förbigående, och det på sidan om saken: mot oss, som ej gjort något förslag om preskriptionstidens längd, och somsjelfve just anfört de bestämmelser. i norska lagen, hvilka insändaren åberopar, var det visst ej nödigt att betona, att preskriptionstiden bör vara måttlig. Insändaren anklagar oss för en bestämd orättvisa mot vårt fädernesland och; stödjer sin anklagelse derpå, att man nog: från norsk och dansk. sida bedrifvit lika mycket kaåperi på vår litteraturs område, som tvärtom. Vore pu ock denna anmärkning faktiskt riktig, hvilket vi högeligen betvifla, så hjelper den föga; ty hufvudsaken i vår aumärkning, att uemligen Sverges lagstiftning undandragit sig att lemna det skydd, som norsk och dansk lag erbjuda, denna hufvudsak står fast, men den förbigås af insändaren. Insändaren ser i det myckna öfversättan-! det ett bevis på de nordiska folkens lust att lära känna hvarandra. Men om denna kän-2 nedom kan vinnas, utan ett så ymnigt öfVersättande, genom att läsa originalen, så torde det vara tillåtligt att skrifva det myckna öfversättandet på en del förläggares lust att, i skydd af en bristfällig lagstiftning, geiom insparande af författarehonorar eller ersättniog till rätte förlagsegaren förtjena så mycket mer. Visserligen påstå insändaren att deaf oss antydda gränserna för behöfligheten af öfversätmingar de nordiska munarterna emellan äro för trånga, ty antalet bildade svenskar, som kunna fullt förstå en norsk eller dansk framställning, bvilken något höjer sig öfver en rättfram prosa, förmesar han vara öfverraskande: litet. Vi ha en motsatt åsigt, ej uppgjord på fri hand, utan stödd på en pröfning, som omfattar ganska många fall och åtskilliga, mycket unga, i systerspråken ej särskildt undervisade läsare, Och bland dessa fall kunna vi specielt nämna läsning af Fiskerjenten i original, en så tillvida tillfredsställande läsning, att den unge läsande derigenom blifvit bättre förtrogen med detta arbete, än genom läsning af den urvattnade, svenska öfversättvingen kunnat -ske. Ins. säger, att sjelfve danskarne länge klagat öfver den nynorska litteraturens svärfattlighet för dem, ock utbrister derpå med en triumf istonend, som är något litet komisk: närsådant kan ske på det färska trädet, hvad skall då ske på det torra? Han öfverlemuvar svaret åt tänkande läsare,. Bland dessa tänkande läsare skola alla de, som ega någon sakkännedom, med en för ins. föga smickrande förundran svara, att han gifvit liknelsen om det färska och torra: trädet en uppoch nedvänd tillämpning, i det att en mängd från dansk sida öfverklagade nynorska språksvårigheter alls icke äro några svårigheter för svenska öron. Det norska talspråk, ur hvars förråder de nynorske förff. upphemta åtskillig för dansk-norska :skriftspråket hittills okänd malm, står nemligen svenskan mycket nära, vida närmare än det språk, som talas och skrifves af hrr vittra recensenter i Kjöbenhavn. Då vi aldrig förnekat behöfligheten af öfversättningar från franskan, engelskan 0. s. v., är insändarens diatrib om Hugo och Dickens bra litet påkallad. . Men emedan vi sagt, att en fullgod svensk öfversättning af Fiskerjenten är omöjlig, så vill ins. binda oss vid den konseqvensen, att Hugo och Dicken8, som också ha en egendomlig stil, ej heller skulle kunna öfversättas. Slutsatsen synes oss nåot vågad, så länge ins, ej ådagalagt, att Horow, Dickens och Björnsoös egendomlighet i stil är jemot upp densamma. För öfrigt ha vi äfven pröfvade och tänkande, öfversättares, med vår likstämmiga, mening att åberopa — öfversättares, som. våga sig på att öfversätta Dickens, men ej tro sig om att kunnå i en god svensk drägt presentera Björnsons Fiskerjente. Hvad nu angår irsändarens försvar för den af oss klandrade öfversättningen af Fiskerjenten, så skall det helt visst glädja öfversättaren att böra, att insändaren funnit skälen för vårt klander mindre kraftiga, än hån fö väntat. Vi få väl då, vid tillfälle, skrida till en fullständigare granskning med hjelp af redan befintliga margioalanmärkningar. Har den ifrågavarande öfversättningen verkligen tillkommit— såsom ins. antyder — af pur välvilja för förfättaren, såsom en äreräddnings, sedan hans arbete i en annan svensk öfversättning, som vi ej känna, blifvit illa missbandladt, så är den välmeningen visserligen vacker; skada blott att -den ej i verkställandet slagit bättre ut. Ins. glömmer öupphörligt, att vi aldrig yrkat förbud mot ötversättningar, utan blott skydd. för författares och förläggares nu värnlösa rätt. När detta, skydd vunnits, skall man gerna för oss få öfversätta så mycket man behagar — förbehållande vi oss blott att fortfärande få uttala oss om en öfversättnimgs behöflighet och granska dess beskaffenhet. Insändarens tal om en litterär prohibitism, som skulle lägga binder för de nordiska folkens kännedom om och sammanslutniog med hvarändrå, är så omötiveradt som möjligt. På häns välvisa förmaning till oss, att icke med otålig nitälskan söka (!) hindra dem på denna väg, utan i. stället inse, att all sund utveckling måste blifva organiskt helgjuten, och att lika ditet inom folkens som naturens lif finnas någr språng, kunna vi kortast svara med ett litet citat, som vi med insändarens tillåtelse ej ötversätta (Holberg: Erasmus Montanus, 4:e aktens 4:e scen): Jacob. Hvad vil det ellers sige, quidditas? var det ej saa? . Montanus. Det veed jeg nok, hvad det vil sige. ne Maansör : veed .det kanskee selv, men kan ikke, forklare det for Andre. Da er det Lille, jeg forstaaer, saadant, som alle ER kan Begribe, naar jeg siger dem et. Rättegängsoch Polissaker. Strafflindring. KK. M:t har den 26 sistli Februari, uppå.nädeansökning.af byggmäst eleven Claes Adolf Boman, med afseende å förekommande :omiständiglieter, tillåtit att det bt otred 00 OS FS jen rd AR Fed a Ine ni ER Vä rå tf ch NA fa rid pin om lr Om bed fl nä Å JA ar LA st st Boman af: Stockholms rädbusrätt, medelst S