oj ST bad UTItS LUHUSSOIA, NHVvartlore Anders Ander: ar I sons piga, då de först varsnade elden, skrikit til ra i Kors i Jesu namn, nu brinner visst maskiniste ra I inne, för han sofver som en stock. Förenämnde vittnes hustru, Anna Jansdotter, had då hon och hennes man från sin i närheten till såger på andra sidan kanalen, belägna bostad först märkt eldsvådan, ropat åt skomakaren Renström, sor bodde hos dem: Kära hjertandes, sågen brinner hvartill Renström svarat: Det må ni tro, att Wärhultaherrarne gråta åt Vittnet hade före brått Renström detta tal, hvarpå denne berättat Att han hört herrarne flere gånger säga, att så gen ej dugde till annat än att bränna opp P söndagen efter branden hade vittnet mött Olsson gosse, som vittnet trodde vara den som eldat sist dagen, och yttrat till honom: Hur eldade di pojke? Gossen hade svarat: Det kom ej an. p mig. Sågen tände herrarne på sjelfva. Enlängr och äldre person, som var med, hade då yttrat Tig pojke och håll truten på dig. Gossen had emellertid tillagt: Jag var ej betrodd att eld: jag; det gjorde den här,, pekande dervid på kam raten, som han hade i sällskap, och som vittnet e kände. Mannen Andersson tillfrågades, om han hört Ren ström fälla de af hustrun omförmälda yttranden hvilket han sade sig hafva hört. Anders Andersson i Westtorp omvittnade, att er mängd torrt virke, odugligt till annat än bränsle, 0 I blifvit inburet i sågen dagarne före sågningens ) början, men att Eriksson strängeligen förbjudit. Jatt detta virke finge röras. Vittnet Claes: Biom; qvist hade ingenting åf vigt att omförmäla om släckningen eller i annat hänseende. Tjensteflickan Gustafva Holmgren upplyste, att j hon varit mycket bekant med Sofia Lund, och till spordes med anledning deraf, om hon kände nåI gonting om hennes resa till Stockholm. Derom ; I berättade vittnet, att Sofia Lund qvällen innan hon reste omnämnt för vittnet, att hon skulle fara till I Stockholm och komma i pension. Brukspatron I hade så velat, sade Sofia. Vittnet tillfrågades, om r hon förstod hvad som menades med pension och genmälde: Det är väl att komma i lära kan jag tro. Domhafvanden anmärkte: Att man får lära sig läsa i pension, då vittnet naivt inföll: Det I kunde hon förut. Vidare berättade vittnet på I derom framställd fråga: Att Sofi sagt just ingenI ting omet, att hon skulle fara. Hon hade blott I tyckt att det kom bra tvärt på. Vittnet uppgaf tillika, att vid nu ifrågavarande tid hade det låtit på Eriksson som han haft smått om pengar. I Grubb sökte göra troligt, att Sofia Lunds afresa Itill Stockholm afsett att skaffa sig tjenst, förmeI nande, att Kjellin, till hvilken Sofia Lund medfört I rekommendationsbrefvet, bäst kunde upplysa om den saken. ). Lotta Zetterström berättade, att hon hört Sofia Lund vara missbelåten med resan, som var paItrons tillställning., men efter Eriksson ville det, I skulle hon väl fara. På söndagen efter branden I hade vittnet rest till Stockholm och då medhaft ett bref från Eriksson till Sofia, hvarföre vittnet sökt opp henne samt lemnat brefvet. Vittnet hade frågat huru Sofia hade det, hvarpå hon svarat, att hon gjorde ingenting; der hon nu var, fanns bara en herre och en gammal fru; men hon skulle snart Ikomma på ett annat ställe. Brefvet, som Sofia fått, bröt hon ej i vittnets närvaro. Grubb fortfor att påstå, att Sofia Lund begifvit sig till Stockholm för ått söka tjenst; men då hön fått plats, tog Eriksson hem henne igen. Domh. Jaså, Grubb vet af, att Eriksson tog hem henne igen tll Wärhulta. Har ej Grubb förut påstått, att ban ej egt något kännedom om, att hon kom tillbaka dit? Grubb nekade härtill, men nämnden vitsordade, att han förut under ransakningen sagt sig vara i okunnighet om, att Sofia Lund komnr tillbaka från Stockholm. Gustaf Andersson Glader berättade, att han varit anställd vid sågen 1865 såsom eldare. En söndagsmorgon mellan pingst och midsommar hade han befunnit sig oppe på ångpannan, sysselsatt med att fastskrufva en lucka. Grubb och sågverksinspektoren Löfgren hade då inkommit i sågen, der ingen befann sig mer än vittnet, som ej bemärkts af de inkommande, emedan ett uppfördt brädskrank hindrat dem. att se vittnet. Grubb och Löfgren hade talat om hvartill sågen skulle användas, när skogen tog slut, och hade Grubb dervid yttrat: Då blir det bäst att tända eld på den. Vittnet hade lyssnat, men ej kunnat uppfatta hvad Löfgren svarat härpå, ty Grubb och Löfgren hade aflägsnat sig och gått upp på öfre botten. Grubb bestred, att han någonsin varit nere vid sågen på en söndagsmorgon, hvilket motsades af vittnet, som förklarade, att det händticke en, utan flera gånger, att Grubb kommit ner till sågen på söndagsmorgnarne. Vittnet berättade i sammanhang härmed, att vittnet i början af ar 1865, då han anställdes vid sågen, under ett par månader bestridt nattvakten mot betalning, hvilken betalning derefter minskats med förständigande, att vittnet ej mer än ett par gånger under natten behöfde se till sågen. Slutligen hade nattvakt upphört helt och hållet. Grubb förmälde, att sedan Eriksson flyttat ned till sågstugan, hade han ansett särskild nattvakt ej behöfvas. Vittnet upplyste, att Erikson då fortfarande bott uppe vid gården. Allm. äkl. Grubb umgicks redan 1!, år förut re den tanke, som han sedan systematiskt utörde. r s Samma vittne omnämnde äfven, att Grubb, dål vittnet föreslagit, att sågsprutan emellanåt skulle tätas och hållas i-ordning, yttrat: Det är detsamma med sprutan, den duger ändå till ingenting,, intygande vittnet, att sprutan var i fullkomligt godt stånd, blott slangen emellanåt tätades. Rättaren Johan Erik Jansson berättade, att då han ankommit till brandstället, hade han frågat Grubb, om man ej borde söka rädda plankeller brädhögarne. Janson hade i stället blifvit befalld att plocka undan längre. bort liggande : stör, för hyars antändande då ingen fara syntes: å färde. Vittnet hade ock samtalat med Eriksson om släckningen, och hade denne yttrat; Det är bäst, att det brinner ner På hösten samma år hade Jansson träffat Eriksson ombord på en ångbåt, stadd på resa till Wärhulta. Eriksson hade då omtalat, att han skulle. till tinget, för att vittna, och bedt Jansson låna sig 5 rdr, hvartill Jansson ej visat sig synnerligt benägen, då Eriksson bland annat yttrat; Jag skall väl förtjena så mycket på ångsågsbrasan, att jag kan hbetala. Arrendatorn Carl Erik Carlsson hade, efter det han varsnat branden, begifvit sig till brandstället och tagit en häst i stallet, med hvilken han körde efter Vestberga kyrkspruta. Då han kom till färjan, som går öfver kanalen i sågens närhet, hade der mött Grubbs dotter, som förbjöd honom att köra vidare, emedan hästen var så rädd. De borde i stället båra sprutan öfver kanalen. OCarlsson hade icke brytt sig derom, utan kört öfver färjan, och hade han ej kunnat förmärka minsta rädsla hos hästen. Vid ankomsten till brandstället hade Carlsson hört folket vara missnöjdt och yttra: Det är så godt vi begifva oss härifrån; de vilja ej hafva det släckt. Carlsson hade satt sprutan i gång och börjat på att släcka en brädstapel, som var antänd, då Grubb tillkommit och befallt honom spruta på en bakom liggande läktstapel, hvilken ej hade något värde. Bedermera hade Carlsson sökt afhålla elden från en veädtrafve, dervid Grubb äfven tillkommit och tillsagt, att istället för att spruta på veden som var närmast elden, skulle han spruta på midten af vedtrafven, hvilken tillsägelse föreföll Carlsson högst besynnerlig. Om Carlsson fått göra som han velat, påstod han, att minst 30 famnar ved skulle undgått branden. Vidare förmälde Carlsson, att inspektoren Welander skulle förbjudit folkes, som till Carlssons spruta hemtade vatten, hvilket till en början togs ur ett dike, tills vattnet af medföljande orehlighet i diok hict Hå tiohkt. att-det 61 kunde. anvinänå ott