STOCEHOLM den 20 Febr. — k Skydd för litterär eganderätt de nor — diska länderna emellan. J En i litteraturafdelningen af. dagens bladj: meddelad granskning af den svenska öfver-: sättningen af hr Björnstjerne Björnsons sista berättelse, Fiskerjenten, föranleder oss att återkomma till frågan om det litterära rättslöshetstillstånd, som ännu, skamligt nog, eger! ram mellan Sverge å ena samt Norge och Daomark å andia sidan. ; Denna fråga är, framför allt, en rättsfråga af icke ringa vigt. Det vore väl ejl för tidigt att genom en mellanrikslagstiftning göra slut på det litterära kaperi, som isyn-l! nerhet från svensk sida med stor oförsynt-1 het, och till betydligt men för en önskvärd I förbättring af den nordiska litteraturens ekonomiska vilkor, länge bedrifvits. Sjelfklart torde väl vara, att t. ex. en norsk bok, närj: den ej längre kan utan vidare omständigheter af en svensk förläggare eröfras och på svenska utgifvas, när den sålunda har att å originalspråket påräkna afnämare äfven inom Sverge, lofvar sin förläggare större vinst, följaktligen också möjliggör ett större författarehonorarium, än när en svensk förläggare sätter sig i besittning af densamma, för att beröfva den verklige rättsinnehafvaren hans svenske läsare och således en del af hans vinst. Då nu, trots allt tanklöst prat om egendomsgemensamhet i ideernas verld, det ändock Här i denna verlden är så stäldt att de ideella sträfvandena ej kunna undvara en materiel basis; då bokförläggarverksamheten väl lärer vara en industri, som ej i motsats mot hvarje annan börvara i saknad af eganderättsskydd; då den principen för öfrigt är i hvart enda lands lagstiftning erkänd, för hvad vidkommer samma lands undersåter i förhållande till hvarandra, och då den mellan de flesta kulturländer är tillämpad äfven i en internationel lagstiftning, så är det mycket svårt att inse, hvarföre de skandinaviska länderna allena, eller rättare sagdt Sverge allena, skulle utett undantag i detta hänseende: Vi etona här företrädesvis denna rättsfrågas ekonomiska konseqvenser, och vi kunna äfven åberopa ett ojäfvigt uttalande från de ekonomiskt mest intresserade och vittnesgille: det andra skandinaviska bokhandlarmötet förklarade enhälligt sin önskan vara, att i Sverge må åvägabringas lagstadganden rörande eftertryck och öfversättningar, motsvarande bestämmelserna i danska lagen den 23 Febr. och den norska af den 4 Juni 1866. Emellertid förbise vi ingalunda, att här står också e. annan rätt på spel: hvarje författares rätt att ej, värnlös mot litterärt rofferi, behöfva se sitt arbete af en dålig öfversättare förfqskadt. Recensenten i vår litteraturafdelning talar om den af öfversättareofoget hotade allmänna säkerheten, och ej utan skäl. Att se sina lärda mödors alster, sin fantasis skapelser andeligen lemlästas och vanställas af våldsverkande öfversättare, kan nog för en författare vara lika känbart, lika smärtsamt, förödmjukande och skadligt, som hugg och slag. Det är också i den civiliserade verldens samhällen numera en temligen allmänt antagen grundsats att lemna internationelt skydd äfven mot våld af förra slaget. Vi äro ledsna att nödgas tillstå, att Sverge undantagsvis ännu i detta fall hyllar näfrätten. Man kunde utan stor möda samla en försvarlig volym bevis för rättmätigheten af en dansk författares klagan, att det är mindre betänkligt att resa från Jerusalem till Jeriko och falla i röfvares händer, än att resa öfver Sundet och falla i händerna på en öfversättare. Vi antydde, att Norge och Danmark ej aondandragit sig att tillerkänna den litterära eganderätten äfven internationelt skydd. Redan 1828 har en dansk förordning, under förutsättning af ömsesidighet, förbjudit eftertryck af främmande skritter, och efter att en motsvarande bestämmelse 1830 antagits i Norge, finnes dessa riken emellan lagbundet skydd för literär eganderätt (nemligen mot gg sedan år 1831. Från dansk sida har mån 1841 väckt fråga om dylika bestämmelser Sverge och Danmark emellan: onödigtvis behandladt som grundlagsfråga, föll förslaget 1848, och samma öde vederfors ett i borgarståndet 1865. framstäldt förslag, som äfven avgick öfversättningar. Danska lagen af den 23 Februari 1866 tillerkände emellertid, under vilkor af reciprocitet; utgifvare af svensk skrift uteslutande rätt att deraf utgifva dansk öfversättning, och samtidigt beslöt norska storthinget, under förutsättning af ömsesidighet samt vissa närmare vilkor, en lag som bereder svenska förläggare samma skydd mot -öfversättningar i Norge som mot eftertryck. Men denna af Norges och Danmarks lagstiftningsmakt förutsatta ömsesidighet låter ännu alltjemnt vänta på sig: Sverges lagstiftning dröjer fort farande att konformera sig med en i den civiliserade verlden allmänt erkänd rättsgrundsats, medan deremot Danmark ej tvekat att låta utsträcka sin eftertryckslag till och med till franska arbeten (jemför lagen af den 29 Dec. 1857 och den kongl. anordningen af 6 Nov. 1858). Vi önska naturligtvis ej en skandinavisk mellavrikslagstiftning, som förbjuder: öfversättningar från en nordisk munart till en annan: utan blott bestämmelser, som skydda litterär eganderätt, liksom annan, mot strafflöst våld. Vi önska blott stadganden, som sätta den norske och danske förläggaren och författaren i tillfälle att förvissa sig om behörig vinst å svensk öfversättviog ar deras egendom och trygga sig mot densammas förfuskande under en oskieklig öfversättares hand. Den ofvan anförda norska lagen uppställer såsom vilkor, varunder den erbjuder svenska skrifters utgifvare skydd mot öfvera en Rn St kolhladet tillkäh