gonting helt annat, nemligen — garineriet Han eger ett alldeles ovanligt sinne fö: I krukväxter, och — hvilket tyckes mig vars ett alldeles afgörande moment, då fråga är on hvad en menniska är bestämd till af naturen — han har en makalös lycka med ro senkål och gurkor. När han bodde der på andra sidan i Helsingborg, hade han en trädgård, och jag hade der tillfälle att emellanåt gripa honom på bar gerning, bäst som han traskade der i träskor mellan rabatterna med vattenkannan eller skyffeln i handen, och det blef mig då klart, att i denne man — han var superb! — har gått förloradt någonting liknande en Booth eller en Alphonse Karr. Men min Gud! utbrast jag, hvilken blomkål! Ni är den utmärktaste kålodlare, — Kålodlare ? (ett utomordentligt långt tobaksmoln!) Aja! Men hör på — bur går det med den danska frågan? (Eller: Har ni läst mina nyaste romancer?,) Sådana äro dessa menniskor! Ack, när skall menskligheten rätt lära värdera den gamla filosofiska visdomsregeln: Känn dig sjelf! Konung Carl Joban brukade utbrista, så snart man talade med honom om krigiska bestyr och hans stora generalsegenskaper: Åh, mon cher, tout ceci, cest pas fameux; parlez-moi plutöt finances! Sturzen-Becker, som saknar Carl Johans genie och icke en gäng har hans näsa (se porträttet), lider dock af samma fel, att alltid vilja vara något annat, än hvad han egentligen borde vara. Det paktadt kan han — det är mycket sannt — vara en ganska älskvärd man emellanåt — och trädgårdsmästare eller icke trädgårdsmästare — upphör han dock icke att vara nin personlige vän. Om han skulle tycka, att jag i ofvanstående rader har yttrat mig på ett väl mycket oförblommeradt sätt och ned alltför stor öppenhet om hans person, vill jag gerna gifva honom rättighet att vid örsta tillfälle utöfva repressalier mot mig. dan må gerna säga att jag är en dålig biosraf och att jag egeutligen är klippt och skuen att vara en klandrare; jag skall omamna honom och utbrista: Lika mycket, nin käre kålodlare! — Soyons amis, Cinna!