ledamot af Svenska akademien och föreställ sig att detta utöfvat något inflytande p hans författarskap. Om han gjort sig skyl dig till denna svaghet, så torde den vär förlåtlig. Man erinrar sig, att han sagt si vara fransysk till niotiondedelar af sitt väsei och hvar och en känner, med hvilken ifve de franska poeterna och litteratörerna sträfv: att få en plats i akademien. Det vissa är att en skald och stilist sådan som Sturzenbecker skulle försvarat sin plats i den vittra areopagen framför flere än en bland dem som nu innehafva de aderton stolarne. Vi anse oss till slut böra meddela följande lekande sjelfkarakteristik, som han skrifvi i den danska Illustreret Tidende 1862, såsom text till ett der infördt utomordentligt väl lyckadt porträtt af honom. Det är Orvar Odd, som tecknar O. P. Sturzenbecker på följande sätt: Då man har anmodat undertecknad, som i en lång följd af år stått i ett mycket nära förhållande till doktor Sturzen-Becker, att lemna en liten historisk skizz till hans porträtt, kan jag icke undandraga mig att gifva en karakteristik af mannens publicistiska och litterära verksamhet i allmänhet, men jag känner mig här onekligen litet förlägen att finna den rätta medelvägen mellan en biografs opartiskhet och en väns öfverseende. Jag ville naturligtvis helst säga om föremålet för dessa rader det bästa jag vet, men å andra sidan nyper offentlighetens gudinna — jag vill ogerna begagna det mera högtidliga ordet: historiens — mig här i örat, och jag nödgas då erkänna: Amicus Sturzen-Becker, sed magis amica veritasn. Det kan icke vara något tvifvel om mannens frisinnade åsigter som politikus; det är möjligt, att han till och med beträffande vanliga politiska grundsatser är något avancerad, om han också i allmänhet söker vara något moderat i formen; det måste likaledes medgifvas, att han isynnerhet som skandinav har varit konseqvent och ända igenom trogen mot sig sjelf. Men just här ligger ett inkast nära till hands, frågan är nemligen, huruvida icke den der konseqvensen hos honom har antagit karakteren af någonting hårdnackadt, förstenadt, och huruvida han icke någon gång förbiser sanningen, att man, genom att oupphörligt blott gå raka vägen, till sist nästan med nödvändighet slutar med att icke ha försyn för något. Genom att lemna det uteslutande litterära och sociala området för skandinavismen (förutsatt, att han någonsin har lagt synnerlig vigt på detta slags skandinavisk sträfvan) och genom att företrädesvis taga skandinavismen från dess politiska sida, har Sturzen-Becker ställt sig sjelf mera isolerad, än han eljest skulle ha behöft vara, och det kan måhända icke förnekas, att han, genom att underskatta frågan om rätta tidpunkten,, har utsatt sig för misstanken, att han, den beskedlige karlen, .i botten alldeles icke har blick för de faktiska förhållandena. Hans Gazette innehåller till exempel också många saker, som säkerligen med rätta ådragit honom mycken harm från flera håll, framför allt från de klart seende andars sida, hvilka hålla tidens ur i handen och nog skola veta att säga alla och en hvar till, när timmen ändtligen är kommen att från sexor och skandinaviska skåltal gå öfver till skandinavisk handling. Jag hyser mycken fruktan för, att min käre vän på detta sätt slutligen skall bli en riktigt äkta, komisk figur, om icke en mycket triste — ty så till vida har han valet fritt — och då det bitande Dagbladet (det danska) för ett år sedan vid gifven anledning betecknade Sturzen-Becker såsom en skandinavisk Urquhart, var det utan tvifvel fullt medvetet af, att det sade en qvickhet, men deremot kanske icke i samma grad, att det tillika uttalade en djupt liggande sanning. Sturzen-Becker har liksom gått upp i skandinavismen. Jag har träffat honom en gång på Boulevard des Italiens, demonstrerande för den berömde sångaren och sångläraren Duprez, att utan ettförenadt Skandinavien skulle icke blott verlden, utan äfven operan gå i putten; jag har hört honom i en jernbanwaggon hålla en föreläsning för två italienska damer om staden Gotimborgo i Za Svezia, huru vi skandinaver hålla på att införa ett gemensamt parlament för de tre nordiska länderna, (La Svezia, la Lapponia ela — Russia? inföll den ena af damerna mycket naivt). Han beklagar att norden änpvu icke fått sin Victor Emanuel; dess Cavour har redan i lång tid gått och väntat med cigarren mellan två finger eller skrifvit teuilletoner för att förårifva tiden tillsvidare. Såsom estetisk författare torde SturzenBecker åtnjuta någon popularitet i sitt fädernesland. Hans förmåga i detta afseende vill jag nu lemna derhän; mig har det alltid förekommit, som om hemligheten till den smula framgång han har haft i den litterära verlden, närmast låge deri, att han besitter något af hvad man kallar stil, och en stil, som för visso emellanåt är hvad svensken kallar pikant. Den större dikt, han utgaf sistlidne sommar, (grefvinnan Gruffiakin) skall ha väckt något uppseende i hans fädernesland, här mottogs den med en allvarJig kritik af Flyveposten, som fann den ignobel och i det fela taget pas grandchosen. Jag är icke långt ifrån att sluta mög till ER kritiker, och jag skall här i anledning deraf en gång för alla tala rent ut. Sturzen Becker har alltid haft ett otåligt temperament. Ehuru i temligen ung ålder anställd i det kongl!. svenska kansliets tjenst, beräknade han dock snart, att det skulle bli en lång väntan för honom på finansministerportföljen. Han trodde sig hastigare kunna uppnå en viss social ställning genom att arbeta i dågbladspressen (kanske föresväfvade Thiers exempel honom), och han blef publi cist. Han kom derigenom in i en krets af unge män, som alla voro vitterlekare, skalder, romanförfattare 0. s. v. Han hade här nya exempel före sig, och han sade till sig sjelf: Anche io sono pittore! således blef också han efter hand skald, romanförfattare, vitterlekare o. s. v. Det var förhållandena, som ledde honom dit steg för steg; hvad den gudomliga ingifvelsen angår, så tillåter iag mig tvifla derpå. Det är oe: om omständioheterPr koljnketa ner For NR de HäR RR ————— i In NO fe UTN AE. END BJ Jä ER