en motskrit at Avterbom, samt om BbBergstedts recension af Gluntarne, der åter den store skalden, såsom den ypperste representanten af tidens konst, fick uppbära skulden för allt hvad denna, enligt ein, som döma ifrån ensidig puritansk ståndpunkt, förbrutit. På detta senare antall följde länge intet svar. Det kom dock; Malmström, i den bekanta artikeln Är vår tid poetisk ?, upptog det, om ock i största korthet. Skulle väl, fråga. vi, Stockholms-Posten vilja antaga, att hr C. F. Bergstedt fann ingenj nåd inför B. E. Malmströms ögon, derföre att han, enligt Malmströms åsigt, bedömt : Göthe ur ensidigt puritansk synpunkt? Vi äro visserligen ej okunniga om, att hr C. F. Bergstedts estetiska förfaringssätt, för såvidt det kommit till lallmänhetens kännedom; ingalunda höller på senaste tider Tallo rimma sig med dem uppfattning, hvilken: hyllades af B. E. Malmström, somp, enligt hvad Stockholms-Posten sjelf . sagt, visste något om dessa saker,, äfven om han ej, ; lika litet som någonvannan dödlig, var höjd öfver möjligheten af misstag; men om ock Malmström inlade en berättigad protest mot -Bergstedts .skefva uppfattning af en bland litteraturhistoriens största företeelger --icke vill väl Stockholnis-Posten derföre medgifva, att Malmström varit ordentligen förgeymmad på hr GC. F:. Bergstedt för dennes ensidiga Göthe-funderingar? Af det anförda synes: emellertid, att vi bedömt Malmströms eget uppträdande mot den romantiska konsten, ur alldeles samma synpo som den, ur hvilken han sjelf förut edömt Bergstedts anfall mot Göthe. Den åsigt, från hvilken vi utgått och som vi konseqvent tillämpat äfven mot Malmström, är den, att det sedliga och det sköna äro två jembördiga makter, som stå i inre vexelverkan med hvarandra, på samma gång hvardera eger:ett sjelfständigt atvecklingsområde. Stockholms-Posten-soms; beträffande oss, älskat att med sin kritik röra sig inom förtydningarnes område, skyggar ej tillbaka för att framkasta den insinuationen, att den som -djerfts ur litteraturhistorisk synpunkt uppträda till förmån för fosforisterna, nödvändigt måste drifvits-dertill af osedliga motiver. Den citerar vårt yttrande om det sinnliga, att det är ett nödvändigt och berättigadt element; en personlighetens manifestation, som i sig ingen synd innebär, som om vi dermed hade sagt någonting särdeles oriktigt och upprörande. Vi hade ej trott någon kunna finnas, som till den grad velat misstyda vårt yttrande, men då så nu likvisst skett, vilja vi äfven här söka genom ett. nära tillhands liggande exempel upphjelpa Stockholms-Postens, efter hvad det vill synas, mer än lofligt irrande föreställningar om hvad synd. är, m. m. : I Tidskrift för Litteratur, utgifven af C. F. Bergstedt, årgången 1851, förekommer, i en uppsats af utgifvaren sjelf, följande yttrande i anledning af N. Ignells Kristendomens Hufvudläror: Men detta är ej den enda motsägelsen, i hvilken hr Ignells framställning invecklar sig... Då han öppet förklarar sig mot den allmänna uppfattningen af synden, hvilken han blott betraktar såsom en negation, en sinälighetens inskränkning af det andligas fullhet, har han förgätit att sinnligheten i och för sig sjelf är hvarken god eller ond, att derföre motsatsen mellan godt och ondt ej är motsatsen mellan förnutt och sinnlighet och den senare blir endera just genom den sjelfbestämmande ande hvaraf den -beherrskas Utan att här inlåta oss på frågan, hvilkendera af de båda tvistande parterna, Bergstedt eller Ignell,invecklade sig i större motsägelser, åtnöja vi oss blott med att fästa uppmärksamheten derpå, att de anförda orden innebära, hvad beträffar det sinnliga, just samma uppfattning, som ligger i vårt eget yttrande. Viega skäl att tro, att om någon insinuerade att br Bergstedt velat genom dessa ord säga om sinvligheten i vulgär mening, att den icke innebär någon synd, och att han således gjort sig till en advokat för osedligheten, skulle författaren i Stockholms-Posten med berättigad förtrytelse tillbakavisa en insinuation af så försåtlig beskaffenhet... Men på samma grunder tillbakavisa äfven vi samme författares försök att gånom en förvrängning, som svårligen kan vara ouppsåtlig, åt våra ord gifva en lika ohållbar som till syfte kränkande uttydning. 3 Slutligen protestera vi för vår del mot Stockholms-Postens påstående, att på Beskows graf blifvit uppstämd en minneshymn fortissimo. Vi vädja, hvad beträffar vår lilla minnesteckning, till hvår och en oväldig, som läst densamma, huruvida vi sökt dölja eller förminska någon af desvaga sidor, som, enligt vår öfvertygelse, funnos hos Beskow. ill den opartiske läsaren öfverlemna vi slutomdömet angående såväl den vetenskapliga som den sedliga halten af det angrepp, hvarmed Stockholms-Posten debuterat inom den litterära . gradskningens område. För vår del hafva vi ansett oss böra afgifva detta genmäle för att icke lemna utan afseende ett beteende, som på ett så i ögonen fallande sätt saknar prägeln af besinning och rättrådig grauskniog: Hvad särskildt beträffar den ton, Stockholms-Posten synes vilja införa i den offentliga diskussionen, har den äfven fört oss till minnes ett yttrande:af B. E.. Malmström: När en s k. bildad, person tillåter sig att begagna de obildades språk, har han just genom frivilligheten häri tedstigit till pöbeln ete. Yttrandet kan i sitt sammanhang läsas i B. E. Malmströms nyligen utkomna Tal och Esthetiska Afhandlingar, i en liten uppsats derstädes, benämnd Pöbel och Pöbel, som författaren i StockholmsPosten verkligen borde till framtida nytta för sig genomläsa. Stockholms-Posten, som iförbigående meddelar såsom sin oförgripliga mening, att, det öfvernaturliga ännu icke är jagadt ur verlden, bör dock ej sträcka sin tillit till det mirakulösa ända derhän, att tro, det på skäl och bevis grundade åsigter falla för plumpheter, äfven om Han skulle vara så sadelfast i sin tro, att han, i likhet med den ryktbare pastor Knak, antager som ett historiskt faktum, att solen stod stilla i Ajalons dal eller att Jerichos murar föllo för basunstötar. ) NV Qom aott nytt havio nå dan hrigtanda radhar.