STOCKHOLM den 17 Febr, De nya jernvägsbyggnadsplanerna. Från ledamoten af första kammaren, friherre Hugo Hamilton ha vi mottagit följande framställning, med begäran om införande i bladet, hvilken vi med nöje efterkomma: Till Redaktionen af Aftonbladet. Då undertecknad, en bland Örebro läns Yepresentanter vid riksdagen, är tillsvidare af sjukdom urståndsatt att i riksdagens förbandlingar deltaga, och då jag det oaktadt anser mig skyldig miva herrar kommittenter att uttala äfven min åsigt i en ej blott för detta län utan för hela riket så vigtig och ingripande fråga, som den grefve E. Sparre nyligen väckt i den kammare han tillhör och som nu är under statsutskottets behandling, så anser jag mig dertill böra begagna mig af det enda sätt, som för närvarande står mig till buds, det nemligen att gifva denna min åsigt tillkänna genom den offentliga pressen. nan jag närmare yttrar mig om grefve Svarres förslag, att medelst en af staten lemnad räntegaranti åt det bolag, som skulle känna sig hågadt att öfvertaga byggandet af de för vårt land under den närmare framtiden nödiga jernvägslinierna, befordra denna för landet vigtiga angelägenhet, vill jag först nämna, att jag hittills, och så länge det ansetts vara en afgjord sak, att staten ensam skulle bygga alla svenska stambanor, tillhört deras AL som ansett att vårt statsverk ej vidare bör fortskrida på skuldsättningens slippriga bana, och att derföre dessa banor hädanefter, och isynnerhet sedan den nordvestra stambanan till norska gränsen blifvit fullbordad, ej borde byggas till någon större utsträckning under hvarje derpå följande år än den, hvartill det förflutna årets nettoafkastning af statehs redan färdiga banor lemnade tillgång. Under enahanda förutsättning vidhåller jag nu som förut denna min öfvertygelse. Lika med den värde motionären, och, som jag förmodar, de allraflesta bland dem, som tagit någon närmare kännedom om de senaste lånetransaktioner, som blifvit afslutna för statens räkning, är jag nemligen fullt öfvertygad, att staten nu måste upphöra att låna, till och med i och för rent produktiva företag, om den nemligen vill återvinna den kredit på utländsk ort, som den såväl behöfver i nödens stund, eller då en gång fråga uppstår om försvarandet af vårt lands sjelfständighet, men som genom de täta upplåningarne under de sista tolf årentyckes vara åtminstone något svagare än den förut varit. Å andra sidan är jag. dock lika säker, att denna dess kredit skall kunna återvinna sin förra stadga, så snart en dylik upplåning upphört och dithörande ränteoch amorteOd fått ostördt fortgå under en tid af 10 till 15 år. Genom hr grefvens motion har dock nu frågan om fortsättandet med våra jernvägsbyggnader kommit i en helt annan och enligt min åsigt fördelaktigare ställning än förut, och anser jag 2 då af mitt förra sätt att betrakta denna fråga, helt och hållet oförhindrad att afgifva den förklaring, att jag i allt hufvudsakligt delar hr grefvens åsigter i denna fråga, om jag ock i en eller annan detalj skulle nödgas skilja mig derifrån. I likhet med den värde motionären anser jag först och främst, att något försök måste göras, de stora statsekonomerna må misstycka detta huru mycket som helst, dels för att bereda någon sysselsättning åt den mängd af unga och arbetsföra personer, som nu måste svälta sig fram eller öfvergifva sitt fädernesland derföre, att de der hvarken kunna erhålla stadig tjenst eller på annat sätt förtjena sitt uppehälle, dels för att göra det möjligt för våra industriidkare i allmänhet, och särskildt för den eljest snart borttynande, men för vår export så oumbärliga jernindustrien, att i någon mån uthärda täflan med de stenkolsegande länderna. Det enda, men, som man åtminstone bör hoppas, också temligen osvikliga medel som dervid är att tillgå, synes mig då vara att på ett eller annat sätt underlätta uppkomsten af sådana bolag, som kunna åtaga sig att, inom en kortare tidrymd än det för sta-. ten är möjligt, färdigbygga de af ett verkligt behof påkallade jernbanor, som eljest mäste ännu länge förblifva obyggda. Att snart erhålla lättare kommunikation med kustorterna, är nemligen ett af hufvudvilkoren för vår industris framtida bestånd. Om denna åsigt är riktig, och den är åtminstone delad af ganska många inom vårt land, så finnes det vidare efter min öfvertygelse nu ej något annat val, än att antaga ettdera af de tvenne sätt, som motionären alternativt föreslagit, och tror jag då för min del, att en af staten öfvertagen räntegaranti till ett visst på förhand faststäldt maximi belopp, och på en tid af högst 40 år för det till ifrågavarande. jernbanors byggande erforderliga beloppet, är för statsverket förmånligare än att i och för samma ändamål utgifna statsobligationer på 40 års förfallotid, båda slagen löpande med lika hög ränteoch amorteringsbelopp eller 6 proc. — I det senare fallet måste nemligen hela denna ränta utbetalas under ofvannämnda tid, men i det förra utgår den endast efter hand och i den mån som banorna blifva färdigbyggda samt med afdrag derå för den behållna afkastning, som dessa banor komma att lemna. Då nu derjemte riksdagens äfven mest sparsamme ledamöter åtminstone hittills synes hafva varit ense derom, att det behållna öf