son, som öppnade dörren, hvarvid Grubb frågade: Skall Erikbson icke gå ned till sågen? derpå denne. svarade: Jag törs icke, jag kan göra mig BPlycklig,, hvarefter Grubb yttrade: Det är icke farligt, ty det finnes ingenmenniska ute.. — Grubb blef då först något ond och gick ut, men om straxt åter och begärde nyckeln till maskinrammet, som lemnades honom. hvarefter han gick sin väg. — Eriksson, som visste hvad som förestod, lade sig derefter i soffan, drog täcket öfver hufvudet och var så rädd och darrande, att han liksom hoppade i soffan. — Omkring en half timma derefter, då Eriksson lyftade på täcket, var hela rummet applyst af eldskenet från sågen, som nu stod i full brand, med lågan högt ut genom taket. — Eriksson sprang nu upp för att berga sina saker, men Grubb syntes icke till. — Sedan Eriksson nedlagt sina kläder uti en kappsäck, sprang han ut och började skrika och vidare fram mot rden i ändamål att väcka gårdsfolket, men då riksson på halfva vägen mötte en skeppare, som först upplieka elden och redan väckt gärdsfolket, vände han åter till sin bostad. — Skepparen försökte att till släckning använda slangsprutan; men elden var då så utsträckt att någon släckningsåtgärd icke kunde med framgång företagas. — Påföljande reg a afton yttrade Grubb till Eriksson. Jag tror det gick bra, hvartill Eriksson svarade: Det vet väl hr brukspatron bäst sjelf. — En af de följande dagarne yttrade Grubb till Eriksson, som nu åter uppflyttat och bodde i kontorsbyggningen: Nu är det bäst att Eriksson reser härifrån, hvarpå Eriksson svarade, att han icke kunde göra det förr än hans flicka kom hem och han finge respenningar. Sedan flickan hemkommit och Eriksson med henne påföljande lördags morgon skulle afresa, yttrade Grubb till Eriksson: Nu får Eriksson icke för någon nämna, att jag på natten var nere vid sågen; ty då kan Eriksson bli olycklig; ty det är naturligt att misstankarne falla på iksson, som bodde dernere och icke på mig. Mot mig finnas inga bevis, dervid Grubb lemnade Eriksson femhundra (500) rdr uti fem sedlar, hvardera sedeln å etthundra riksdaler, hvarefter Eriksson med sin flicka afzeste till Arboga och vidare till Örebro under löfte till Grubb att underrätta honom, hvar Eriksson fanns för den händelse, som Grubb yttrade, att det skulle blifva någon sak utaf. När undersökning hölls vid Vester-Rekarne häradsrätt angående orsaken till elden, erhöll Eriksson af Grubb i Stockholm såsom lån 10 rdr rmt. Då kronofogden Levin någon dag i slutet af sistl. Januari månad kom till Stockholm för att häkta Eriksson, hvilket dock icke då verkställdes, hade en grosshandlare vid namn Strömbom andra dagen derefter kommit till Liljeholmen, der Eriksson var vid jernvägen anställd och uppehöll sig, och yttrat till Eriksson uti enskildt samtal, det han fått höra att kronofogden varit här och velat häkta Eriksson och att han (Strömbom) derföre telegraferat till hr Grubb, det han skulle ögonblickligen komma till Stockholm, tilläggande: söch nu finns han bär i Stockholm och vili för ali del i verlden att Eriksson skall resa till Amerika, och Eriksson kan säga att han vill hafva ett tre insen riksdaler; ty det betalar han gerna. Då Eriksson härtill svarade, att han icke kunde ttra sig något härom förr än han inhemtat sin Justrus tankar, yttrade Strömbom, som orden föllo: Blir Eriksson gripen, tar fan vid Grubben. Detta skedde på lördagen, och påföljande måndags afton kom Strömbom åter till Liljeholmen och erbjöd samt öfverlemnade till Eriksson tre stycken vexzlar, som Strömbom uppgaf skuile lyda å 1000 rdr hvardera, och dessutom i penningar 50 rdr rmt. Eriksson visade vexlarne för stationsinspektoren Hellström, som upplyste Eriksson att de gällde för något öfver 800 rdr hvardera. Eriksson behöll både vexlarne och penningarne och bar dem på sig hela tisdagen och hade dem med sig till fängelset när han häktades, då instuckna mellan fodret och jtyget på den pels han då bar på sig, som icke wnxdersöktes vid häktet. Han skref ett bref till sin hustru, med begäran att få till fängelset en annan rock, som hon ditskiekade och tog tillbaka pelsen. Vid afresan hit på bantåget fick Eriksson tillfälle att vid Liljeholmen samtala med sin husöru, då han underrättade henne att penningarne och yexlarne voro gömda mellan fodret och tyget i ena armen af pelsen, som hon från fängelset hemtade. Under det Eriksson på tisdagen, efter erhållen permission af inspektoren Hellström, uppehöll sig i Stockholm, hade Strömbom vid middagstiden infunnit sig vid Liljeholmen för att söka Eriksson, som då icke anträffades; men när Eriksson på eftermiddagen samma dag gick tillbaka till Liljeholmen, mötte han på jernbanan Strömbom, som då yttrade: För Guds skull vänd om; ty kronofogden kommer på bantåget för att häkta Erikssom, tilläggande, att Eriksson skulle gå till källaren Riga och sätta sig der ati inre rummet och intaga mid Eriksson vände om och begaf sig till sitt hem på Hornsgatan och derifrån till Liljeholmen. Sedermera kom en tjock, rödbrusig herre, som uppgafs vara advokaten Synnerberg, åkande i droska, till Liljeholmen för att uppsöka Eriksson, som också der anträffades, hvarvid Synnerberg frågade Eriksson hvarföre han icke ville följa med till källare Riga, yttrande: Om Erikssön blir häktad nu och har så mycket penningar på sig, hur går det då? Eriksson måtte åtminstone kunna lemna dem ifrån sig till sin hustru! Men i detsamma kom en fånggevaldiger och förHjöd Eriksson att gå bort, oc ofbröts derigenom samtalet med Synnerberg ; tilläggande att brefvet från Grubb till Kjellin emottog inspektoren Hellström ar Kjellin, för att det skulle hållas undan kronofogden såsom för Grubb graverande. Tid och ort som ofvan. In fidem protokolli S. 4. Hallström. Enligt senare underrättelser erfara vi att Grubb i häkvst förklarar sig fullkomligt yNig samt yttrar att han endast fruktar osk falska vittnen. . — Sjelfmord. Vid kl. 9-tiden föriidne ni morgon hade 21-åriga pigan Juliana Mathilda ren, i tjenst å restaurationen i huset JAI 52 intagit en tekopp svafvelsyra för a Sat Tälara anm fMenast