STOCKHOLM den 15 Febr. Genom nästan alla tidningar har under de senaste dagarne gått en notis, beträffande den frivilliga skarpskytterörelsen i vårt land, af det innehåll, att under år 1868 några få nya karpskyttetöreningar bildat sig, men att deremot icke mindre än 20 af de förut bildade föreningarne, enligt derom gjord anmälan, blifvit upptösta. Denna uppgifc tarfvar en något närmare belysning, isynnerhet som den kan synas egnad att ge stöd åt den föreställning om skarpskyttesakens utförgående, som hos mången redan alstrats derigenom att på sista tiden ej sällan notiser förekommit med rubriken upplöst skarpskytteförening. Granskar man förhållsndet, så finner man, att de skarpskytteföreningar, sym anmält sin upplösniog, hufvudsakligen utgöras af små föreningar på landsbygden, hvilka knappast någonsin företett något lif och som alltifrån sin stiftelse haft att kämpa med de största ekonomiska och lokala svårigheter och för hvilka det varit i yttersta gra1l kinkigt att få såväl instruktörer, som lämpliga öfverbefälhafvare. När den bittillsvarande öfverbefälhafvaren insett omöjligheten att åvägabringa någonting och till följd deraf eller af andra skäl afgått, har det varit omöjligt att få någon ny öfverbefälhafvare och man har derföre nödgats anmäla föreningens upplösning. Att detta icke betyder så synnerligen mycket bevisas bland annat deraf, att antalet af de aktiva frivilliga skarpskyttarne i riket från omkring 40,000 endast nedgått till omkring 33,500. Att dylika minskningar i antalet tidtals kunna inträffa har föröfrigt icke inneburit någonting öfverraskande för dem, som ifrigast arbetat för skarpskyttesaken. En fluktuation i. detta fall ligger nemligen i sakens natur. År 1864, då Danmark angreps af de tyska makterna, och man befarade att krigets låga skulle sträcka sig äfven till vårt land, steg antalet af de frivilliga skarpskyttarne med ens å ett högst märkligt sätt och det var tem fen klart att någon minskning i tilloppet af nya medlemmar, som skulle ersätta de genom död, sjukdom, utvandring o. s. v. afgångna, åter skulle inträffa. Alldeles detsamma är förhällandet i England, hvars skarpskytteföreningar i viss mån utgjort förebild för våra. I tider af alldeles ostördt politiskt lugna har man der sett skarpskyttekompanier om 100—120 man sjunka ned till en numerär af 40—50; men under år, då hotande moln skockat sig vid horisonten, ha kårerna och afdelvingarne åter svällt ut, utar ringaste besvär, emedan organisation, befäl och en kärna att sluta sig till förefunnits. Föröfrigt bör man väl komma ihåg, att de, som ifrigast arbetat för skarpskytterörelsen, aldrig öfverlemnat sig åt den itusionen, att de frivilliga skarpskytteföreningarne skulle kunna supplera hvad som brister i vårt försvarsväsen eller för all framtid vara att påräkna såsom en väsentlig beståndsdel i vårt nationalförsvar. De ha endast betraktat dem dels såsom en nödfallsutväg att för ögonblic ket och intilldess försvarsväsendet kan bli bättre ordnadt föröka våra defensiva krafter, dels såsom en i handling framträdande agitation för en lagligen ordnad folkbeväpning, d.v.s. icke en landstorm på papperet, utan en organisation, så beskaffad att den visserligen i fredstid bringar staten och individen så ringa kostnader som möjligt, men dock är så fast och i alla hänseenden reglerad, att den i behofvets stund utan tidsutdrägt kan komma till användning. BESRSRREPDNFEETIEELEE