P STOCKHOLM den P? Febr. I Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 7 Februari. Händer det sällan, att de politiska intressena äro riktigt vakna här i Norge — och hittills ha de vanligen blott varit det 8—9 månader hvart tredje år — så kan man icke neka, att de under dessa sällsynta perioder komma så mycket starkare och mångfaldigare. Vi hade redan nu hunnit till den punkt, som alltid inträffar under hvarje storthingssession, att den ena stora saken kommer så tätt på den andra och måste afgöras med så stor skyndsamhet, att det blir nästan omöjligt för tidningspressen att orientera sina läsare, svårt för allmänheten att följa med och alldeles ogörligt för representanterne sjelfve att sätta sig grundligt in i alla dessa olikartade frågor. Knappt var marinbudgeten expedierad, förr än landtbruksbudgeten kom under behandling, och ehuru meningarne här voro olika om frågor af stor betydelse, måste man hänskjuta mycket till regeringens mitiativ. Derefter kommo åtskilliga, allt annat än lätta lagarbeten; om ett par dagar förekommer förslaget om den kommunala rösträttens utsträckning till andra behandling i odelsthinget, dernäst förslaget om införande af kyckoråd — en åtgärd, som man på det ena storthinget efter det andra förgäfves har sökt genomdrifva. Vidare har man grundlagsförslaget om årliga storthing 0. s. v. — Denna sammanhopning af vigtiga ärenden, hvilken icke kan undvikas, så länge repre-! sentationen sammanträder endast hvart tredje : år, och som medför, att i slutet af storthings.: sessionen de särskilda utskottens betänkanden få ett alltför stort inflytande på thingets beslut, är icke ett af de minst kraftiga argumenterna för årliga storthing. Men j behöfver knappt närmare sysselsätta mig Med denna sak; man har utan tvifvel i Sverge redan nu tillräcklig erfarenhet om, huru Mycket lättare göromålen gå sin gång och huru mycket säkrare representationen och regerinen kunna samarbeta, då de träffas hvarje är, än under det gamla otympliga maskineriet med riksdagar hvart tredje år. Hos oss har man tyvärr ännu icke öfvervunnit den ingrodda fruktan för alla förändringar i det invanda. Denna gång tyckes dock större utsigt förefinnas än någonsin förut för denna oundgängligt nödvändiga reforms seger. Den nye marinministern låter vänta på sig. Att hr Haffner skall afgå efter det misstroendevotum, storthinget sistlidne lördag gaf honom, törde kunna anses otvifvelaktigt; deremot skall det, efter hvad som förljudes, icke vara så säkert, som man i första ögonblieket trodde, att professor O. J. Broch kan göra sig räkning på att bli hans efterträdare. Detta vore verkligen beklagligt och skulle så väl i som utanför storthinget mottagas med allmän förundran. Det är mycket möjligt, att båda de sjöofficerare, som på de sista dagarne nämnas jemte professor Broch, nemligen Chr. Ihlen och Johanssen, äro duglige män, och åtminstone är detta temligen säkert beträffande den förre; men i det ögonblick någondera af dem sättes på statsrådstaburetten, skall man i hela landet veta, att det är hans konungs personliga förtroende och icke nationens önskningar, som kallat honom till denna plats. Det enda, man i den offentliga diskussionen har framhållit mot professor Brochs inträde i statsrådet, har varit, att han förmenas vara en väl ifrig beundrare af den sammansmältningspolitik, som har fått sitt uttryck i det nu framlagda förslaget till en ny unionsakt mellan de förenade rikena. Jag nämner detta — icke såsom någon karakteristik öfver professor Broch, ty antagandet är utan tvifvel alldeles felaktigt hvad honom beträffar, utan såsom ett drag, som betecknar, hurudan opinionen här i Norge är i afseende på nämnda förslag. Om denna sak må det vara mig tillåtet att tillägga ett par ord, hvilka kunna vara på sin plats nu, då komitens förslag blifvit framlagdt för båda ländernas representationer. Jag vill då säga detta, hvars sanning ingen i hela Norges rike skall bestrida, och för hvars riktighet framtiden skall komma att aflägga Jet säkraste vittnesbörd: den föreslagna nya unionsakten har här i Norge för närvarande nationens sinnesstämning emot sig och skall icke bli antagen af storthinget. Det är icke meningen att här uttala min personliga uppfattning af förslagets betydelse; ett sådant uttalande skulle vara af ringa eller ingen vigt. Jag vill blott konstatera det faktum, att opinionen här i Norge ställer oöfvervinneliga hinder i vägen för dess genomdrifvande, och att denna opinion är så stark och så utbredd, att ingen möjlighet finns för: något omslag deri ännu på lång tid. Att anföra närmare bevis, att opinionen verkligen går i den riktning, jag har påstått, är svårt. Här har ingen storm uppstått i pressen mot förslaget; när det blifvit offentligt omnämndt, har det varit med stor försigtighet och återhållsamhet —men obestridligen tillika på ett sådant sätt, att man bakom de lugna orden kunde se ett djupt misstroende dertill. Man har velat låta saken ha sin gång och vänta, till dess den komme till storthinget, och detta har man kunnat göra med så stor trygghet, just emedan man var öfvertygad, att storthinget skulle draga försorg om, att den blefve skrinlagd. Några små drag från den sista tiden vill jag omtala. I en nyårsartikel betecknade AftenPr Oo rn DS Pg DTE JE PS Singye SE. EET VPN AROS UP Ng ——— ET RT AS Tak a a