STOCKHOLM den Il Febr. Telegrafen bragte för några dagar sedan underrättelse derom, att Kölnische Zeitung, i motsats mot den fredsälskande ton, som der eljest plägar råda, innehållit en artikel, hvari upplysningar lemnas om pågående underhandlingar om ett offoch defensivt förbund emellan Frankrikes och Italien, hvilket möjligen äfven kunde komma att omfatta Österrike. Posten har nu bragt oss denna artikel, som är högst märklig, icke minst för det allvarliga varningsrop till preussiska regeringen med afseende på Nord-Slesvig, som eri förekommer. Bladet innehöll först följande meddelande från Paris: På de senaste dagarne gå här hemlighetsfulla rykten om bemödanden bland kejsarens omgifning att förmå. honom till en offensiv och defensiv allians smed Italien. Man framställer från flera håll Rouher, den :hittills så faste anhängaren af freden, såsom själen i denna intrig. Åtskilliga små tilldragelser synas tyda på, att saken ingalunda är utan betydelse. Furst Metternich utvecklar personligen en märklig verksamhet, som först på den senare tiden framstått och som starkt aforyter mot hans förra vanor. Dertill kommer, att han, efter hvad han sjelf erkänt, står i en direkt liflig brefvexling med hofvet i Heitzing, som å sin sida långt ifrån afsagt sig utöfvandet af regeringsrättigheterna, alldenstund, såsom jag hört, ej allenast för någon tid sedan två af la Frances redaktörer, Escudier och Cohen, dekorerats med kommendörskorset af Guelferorden, utan äfven för ej länge sedan welfiska legionens skyddsande i inrikesministeriet, S:t Paul, vid sitt afträdande från sin plats i hufvudstaden och sitt förflyttande till Lille såsom prefekt fick storkorset af samma orden 1i diamanter. Afven har man vid flerfaldiga tillfällen fästat uppmärksamhet vid det täta gåendet och kommandet af Victor Emanuels spiritus familiaris, grefve Vimercati, som beständigt varit på resande fot emellan Paris och Florens och tyckes vara i åtnjutande af den företrädesrätt att hvar gång efter sin ankomst iresdrägt erhålla audiens hos Rouher för att hos honom afgifva sin berättelse. Den politiska verlden är, som sagdt, uppmärksam och spårar en ovälkommen hemlighet. Emellertid ligga de härvarande hannoveranarne icke på latsidan, utan arbeta på att med ränta betala Bismarck hans angrepp. Den Dallozska Monitören är nu, tillika med la Presse den hannoveranska. älsklingsorganen, och i förgår såg den förstnämnda sig iständsatt att berätta följande helt och hållet sanna historia: Grefve Bismarck är, om man törs tro hr Dalloz hannoveranare, af den åsigt, att Preussens ställning endast kan upprätthållas derigenom att han utbreder ett helt nät af hemlig polis öfver Frankrike i allmänhet och Paris isynnerhet. Han lät derföre kalla till sig preussiska polispresidenten Wurmb och polisprefekten i Berlin Stieber och meddelade dessa herrar sin afsigt. Dessa polisdirigenter förklarade emellertid hela förslaget vara alltför delikat och vådligt, men ministern höll så fast vid sin mening, att de måste gifva efter; och således skall Stieber med första anlända till Paris; för att uppsätta den ifrågavarande hemliga polisen på den bredaste grundval. Detta ser vid första ögonkastet betydelselöst och dumt, ja, till och med såsom tidningsanka betraktadt, högst oskyldigt ut, alldenstund hvar och en lätt kan säga sig sjelf, att de af Dalloz för dryga penningsummor engagerade hannoveranarne knappast — till och med om det anförda faktum på det hela taget skulle vara sannt — skulle vara i stånd att veta hvad som föregått mellan Bismarck, Wurmb och Stieber. Men saken har dock äfven sin allvarliga sida; ty artikelns macchiaveilistiska uppställning är endast och allenast beräknad på att undergräfva preussarnes sociala ställning i utlandet; och må man vara beredd på, att hädanefter ögonen med misstro riktas på mer än en af våra landsmän i Paris och Frankrike. Personer, som söka. anställning eller sysselsättning, skola komma i erfarenhet af, att man med mer eller mindre höfliga omsvep skall tillbakavisa deras erbjudande, då man ju skall tro sig vara i sin goda rätt att i hvarje okänd preussare spåra en BismarckStiebersk spion. Att dessa meddelanden från Paris gjort ett starkt intryck på Köln. Zeitung och framkallat en djup misstro till situationen, ses af en ledande artikel i samma blad, hvari det heter: Rouher, franska statsministern, vill vara fredens man och utrikesministern, Lavalette, vill äfven vara en fredsvän. Men Drouyh de Lhuys är också en from, de ultramontana tillgifven man, och då kejsar Napoleon ville afsluta September-traktaten och måtta ett steg mot den romerska curian, gjorde han Drouyn de Lhuys till sin minister. Skulle han ej på samma sätt anse de två fredsministrarne såsom bäst lämpliga att inleda ett krig? Kejsar Napoleon är en alltför klok man för att han skulle börja ett krig innan han försäkrat sig om bundsförvandter. Bristen på en sådan allians har hittills varit det bästa fredstecknet. Men antag, att detta tecken har svikit oss? Vi äro misstrogna mot Rouher: Vi önskade veta hvarföre han på senaste tiden så ofta varit furst Metternichs gäst. Grefve Beust är naturligtvis den ersonifierade kärleken till freden eller blir åtminstone alltid ond när någon tviflar härfås men hvar och en känner de ideer, som esjäla furst Metternich, så noga som om hans bjerta vore öppet för alla. Han vill ———— ttvammmtunts FEET