ten kongl. propositionen genom uppenbar niss-skrifning kommit att utföras med 196,000 rår i stället för 198,000, hvartill beoppet rätteligen uppgår, tillstyrker utskottet, i anledning af hvad sålunda förekommitc(!), helt enkelt, att riksdagen, utan afseende å hr Jöns Pährssons ofvanberörda yrkande, må K. M:ts ifrågavarande nådiga framställning bifalla och sålunda till K. M:ts disposition på riksgäldskontoret anvisa ett belopp af 49,500 rdr specie med 198.000 rdr rmt, att under innevarande år utgå. I afseende på de skäl, som må hafva ledt statsutskottet, är man sålunda tillsvidare hänvisad till förmodanden och gissningar. Detär skada att de ledamöter af utskottet, som elest så flitigt föra ordet sparsamhet på tunsan, och som till och med i den dermed beecknade grundsatsen velat söka en väl behöflig basis för ett. politiskt parti, ej varit ungelägna om att på något sätt förklara den rappanta afvikelse från en högtidligt och ef.ertryckligt uttalad princip, för hvilken man borde få antaga att vigtiga skäl finnas. Gissningsvis kan förutsättas, att en god del af dessa tyvärr hemlighållna motiver kan sammanfattas i det beqväma uttrycket, att ett afslag icke går an Villigt medgifva vi ock, att det är behagligare att med ja, än med nej, besvara andras förslag och önsk. ningar, liksom äfven att frikostighet är ex vacker egenskap, när den nemligen öfvas med egna medel. Men på sina representanter ställer folket med obestridlig rätt det! anspråket, att det för dem personligen behagliga skall utan invändning vika för det allmänt nyttiga och nödvändiga, samt att med de skattdragandes medel ej må öfvas rik mans generositet. Personliga konsidera-! tioner och etikett vill man med ett ord ej tillerkänna någon rätt till inflytelse å utöfningen af folkrepresentantens pligter. Det är möjligt, att man skall försöka att anföra hvarjehanda; som utrustats med ett mer eller mindre skenfagert utseende af statsskäl för beviljande af en, särskildt under nuvarande förhållanden, orimlig utgift. Man skall måhända åberopa den monarkiska principen och vilja göra gällande, att den nödvändigtvis medför sådana kostnader, som den ifrågasatta. Vi våga tro, att sådana be; traktelser väga allt för lätt, för att kunna med framgång brukas. Statsresonen fordrar, iettmonarkiskt samhälle, ett anständigt anslag till monarkens och hans familjs underhåll, att af honom för detta ändamål disponeras, men den innebär ej behofvet af särskilda anslag för alla den kungliga familjens medlemmar; och allra minst kan, i ett land med agnoatisk succession, en qvinlig medlem af dynastien betraktas såsom en offentlig person eller hennes giftermål såsom något annat än en helt och hållet inom privatlifvets sfer fallande handling och tilldragelse, helt och hållet för statslitvet främmande. Samhället har icke i högre grad eller på annat sätt, än i fråga om andra individer undantagsvis kan inträffa, att draga försorg om en prinsessas utkomst. Såväl det omotiverade äskandet, som det lika omotiverade tillstyrkandet af en utgift, sådan som den ifrågasatta brudgåfvan, smakar af en nog antiqverad tankegång. Det har funnits en tid, då konungamakten såväl på grund af styrelsesättets beskaffenhet som utmärkta och i samhällets verksamhet kraftigt ingripande personligheter, så att säga uppbar hela samhällslifvet och var med detsamma, enligt Ludvig XIV:s bekanta uttryck, identifierad. Den tiden är förgången i vårt land, som 1 hvarje. annat, der den moderna konstitutionalismen rotfäst sig. Kungligheten har numera ej denna ailting absorberande kraft, den utöfvår helt andra, mera blygsamma funktioner, än i de stora Carlarnes och Gustavernas tid: anspråken å densamma äro. ofantligt reducerade, och den sjelf gör klokast i att betydligt reducera sina egna anspråk. Hvad en svensk konung för nära hundra år sedan uttalade såsom sia ärelystnads mål, att nemligen vara aden förste medborgaren blandett fritt folk, kunde väl, icke opassande, uppställas såsom regel för den konstitutionelle monarken i våra dagar. Men dermed sjunka äfven högst väsentligt pretentionerna på den kungliga glans och hotlyx, hvilka numera ingen i ett fritt land betraktar såsom ett nödvändigt, eller ens behöfligt uttryck af statens värdighet. Antagligen skola äfven mer eller mindre starkt betonade skandinaviska skäl framhällas. Vi vilja ej i likhet med de maliciösa uttydningar, man i dessa dagar får höra, af trontalets såmt de båda talmännens oväntade bekännelser om solidaritet mellan Nordens folk, beteckna såsom psevdoskandinavism dessa uttryck af hastigt påkommen ömhet om banden mellan de skandinaviska folkgrenarne: utan att sätta deras uppriktighet, för tillfället, i Iråga, se viidem väsentligen en vänskaplig höflighet. Men vi måste anmärka, att skandinavismen med denna fråga icke har det allra minsta att beställa. Den är en folklig, ej en dynastisk fråga, dess förve nde beror af folkens intresse och :; hur litet ett par unga personers äktenskapliga förening betyder för politiken, derom vore det lätt att med färska och nära till hands liggande exempel erinra. Om man åter, utan att vara eller låtsa sig vara ledd af en stor politisk framtidstanke, vill grunda sitt bifall på sådana skäl, som interaationel artighet och hänsyn till brödrafolkens benägenhet att göra en penninguppoffring, hvilken det derföre ej skulle gå an att vägra, så tilltror man verkligen norrmännen och danskarne en alltför ringa förmåga att skilja emellan sak och sken. De lära väl förstå, att man utan ovänlighet mot dem kan underordna en hofangelägenhet under den befallande nödvändigheten att ej kasta ut stora summor för hoflyx, just under det statens tillgångar och den enskilda välgörenheten i stor skala anlitas, för att bispringa tusental af hungrande landsmän. AF det statsrådsprotokoll, som åtföljde den kongl. propositionen i ämnet, erfor man att danska ministern i Stockholm grefve v. ScheelPlessen, vid underhandiing om afslatånde at äktenskapskontraktet, erinrat om att det bidrag, som af Danmark lemnades vid prinse san Sofia Magdalenas giftermål med kronprinsen Gustat (sedermera Gustaf III) utÅT. LAN NA da ananiaA TRandt a: Anv nol